5:2 dieten

Jag är inte intresserad av vare sig bantning eller dieter. Jag tror inte jag försökt följa någon särskild diet på tjugofem år. Minst. Särskilt skulle jag aldrig pröva Lchf. Inget i världen kan få mig att tro att det skulle vara nyttigt. Å andra sidan tror jag inte heller att det är vettigt att äta en massa socker och andra snabba kolhydrater. Jag är ingen godisgris och har inget beroende av sockerkickar.

Det är min bestämda uppfattning att kroppsvikt handlar om balans mellan den energi Du intar och den energi Du förbrukar. Det spelar ingen roll om Du äter på morgonen eller på kvällen; om Du äter fett, socker eller proteiner. Det är det totala energin i födan Du äter jämförd med vad Du förbränner som avgör om Du går upp, ner eller står still. Sedan är det självklart så att Du mår bättre, blir piggare och presterar mer om Du äter nyttiga saker än om Du bara äter skräp. Jag tror faktiskt också att det är bättre att äta mer och förbränna mer än att alltid gå på sparlåga. Förbränner Du mer genom att röra Dig får Du starkare muskler och bättre kondition. Dessutom verkar det lättare att få i sig nödvändiga näringsämnen om man äter lite mer än om man lever på en tomatskiva och citronvatten.

Den senaste inne-dieten har dock gjort mig lite intresserad. Och förargad. Det skrivs massor om 5:2 dieten. Det säljs böcker om 5:2 dieten. Det talas om 5:2 dieten. Men. Hej. De där böckerna borde ju jag ha skrivit. För så där är ju verkligheten. Jag har för bråttom för att äta frukost, måste springa ett ärende så jag hinner inte äta lunch och tycker det är urtrist att äta middag om jag är ensam hemma. Jag har bara aldrig fattat att det var en diet jag höll på med. Som dessutom skall vara nyttig. Jag har istället skämts för att jag kan vara så slarvig med maten. Ibland.

Lite dietmat. Eller inte....

Goda föresatser

Många olika tankar och funderingar har jag delat här. Men jag har inte någonsin skrivit något om bantning. Det har liksom aldrig varit en hobby som lockat mig. Dessutom har jag alltid haft en tendens att väga betydligt mindre under jobbiga perioder än under resten av livet. Och då har jag tänkt att det är bättre att må bra och väga normalt än att må dåligt och vara smal. Men plötsligt insåg jag att jag mår lite för bra. Eller väger lite för normalt. Eller både och.

Så nu j-ar, nu ska det bli ändring. Nu är jag full av goda föresatser. Men jag tycker fortfarande inte det verkar roligt att banta. Jag vill liksom bara gå ner vikt.