Porslin

I närheten av min arbetsplats har både Ceannis och Mateus sina kontor. En gång varje år bjuder de in till utförsäljning. Idag var det dags igen. Klockan åtta i morse när jag gick till arbetet ringlade kön runt hela kvarteret.

Blått Mateusporslin har jag alltid gillat. Jag hade faktiskt inga tallrikar med spetskant... Men nu har jag det.

Skålar är också bra att ha.

Till jul blir det snyggt med röda tallrikar. Skall det vara med spetskant eller med spets på hela? Bäst att ta både och.

Jag har köpt ytterligare en sak idag. Det är inte klokt vad jag arbetat flitigt för att hålla bruttonationalprodukten uppe. Vad det andra var skall jag visa en annan dag.

Tingeling!

Tisdagstema - saknad

Veckans tisdagstema är saknad. Det finns något som jag verkligen saknar..... Tid.....

(Hade jag haft mer tid hade jag exempelvis sluppit fotografera sent på kvällen i stearinljusens sken.)

Skaldjurskalas

En gång varje höst ordnar vi skaldjurskalas på min arbetsplats. Vi sitter allesammans i köket på kontoret. Vi äter dricker, sjunger, skrattar och tramsar. Efter middagen blir det dans. Det är trångt och stojigt men glatt och fantastiskt gott.
Min arbetsuppgift är att duka. I år gick dukningen i svart och vitt med lite silver till.

Tingeling!

Fundering

Lillasyster och jag brukar ha sällskap på mornarna. Lillasyster åker till skolan och jag åker till arbetet. I morse när vi satt på tåget läste lillasyster tidningen Metro. Hon läste om domen i det s.k. Stureplansmålet. Mamma, sa lillasyster, det är en sak jag undrar. Oj, oj, tänkte jag. Det finns ju en hel del fakta i det målet som man inte direkt tycker är lämplig läsning för en tioåring. Och inte var jag så pigg på att förklara innebörden i begreppet våldtäkt - eller för all del i något ännu värre - i morgonrusningen. Jo, sa lillasyster, vad är det egentligen för skillnad mellan tingsrätt och hovrätt?

När lillasyster läst klart artikeln sa hon "Vilka svin".... Jag är förvånad och lite orolig att hon har saken så klar för sig. Men jag tycker hennes sammanfattning var mitt i prick.

Dags att återgår till ytligheterna med några stulna bilder.

Obegripligt

Emellanåt händer det saker som är så fruktansvärda att man inte kan förstå att de verkligen har inträffat....

När ett gäng, till synes "vanliga", ungdomar i 16årsåldern slår och sparkar en jämnårig så svårt att han dör - då är min hjärna inte med längre. Jag kan inte ta det till mig. Jag kan inte förstå. Men jag tänker på den familj som tvingas förstå. Som tvingas leva resten av livet utan sin son men med vetskapen om hur han förgäves försökt fly sina angripare.

Jag kan inte heller låta bli att tänka på de familjer vars barn är misstänkta för delaktighet i misshandeln. De måste ju rimligen rannsaka sig själva och fråga för miljonte gången - Hur borde jag som förälder ha handlat annorlunda?

Jag kramar mina barn hårt och grubblar över hur jag skall skydda dem. Och över hur jag skall ge dem tillräcklig trygghet och integritet för att stå emot grupptryck.

Medan vi funderar tycker jag att vi töntiga och pinsamma tonårsföräldrar skall gå ut och föräldravandra. Gata upp och gata ner. Natten igenom. Allesammans.

Unga flickor blir inte misshandlade på samma sätt som pojkar. Men det begås andra fruktansvärda övergrepp mot unga tjejer. Nu när vi är samlade och eniga om att våld inte får förekomma så får vi inte glömma bort att markera även mot dessa övergrepp.

Ett inlägg bara för min käre make

Och jag som trodde jag var så hemlig. Och det tror du nog också att du är...

Eftersom du nu ändå är här så tycker jag du skall lämna en kommentar. Puss.

Fortsättning

Tack för alla snälla och kloka kommentarer till mitt förra inlägg. Särskilt fastnade jag för det som Anna skrev - Man skall vara personlig utan att vara privat. Det tycker jag verkar vara en bra balansgång för de flesta av oss som bloggar i egenskap av privatpersoner och för att vi tycker det är roligt att uttrycka oss och förhoppningsvis knyta kontakter som är till glädje.

Vi bloggar alla av olika skäl. Jag har förstått att vissa av de som bloggar om inredning delvis gör det för att marknadsföra sig själva och då har man naturligtvis ingen önskan att vara anonym. En del har ett kreativt yrke som till exempel inredare eller fotograf och då är det passande och roligt att visa sitt arbete. Andra gör fantastiskt hantverk som de visar. Några driver underbara butiker som vi andra får kika in i - och längta till.

Själv har jag ett strikt och akademiskt yrke utan inslag av skapande eller kreativitet. Att vara vederhäftig, neutral och påläst är en viktig del av min yrkesroll. Därför känner jag mig måttligt road av att i arbetslivet möta någon som tänker - Åh, där är hon som skrev på sin blogg att hon har häftigt humör och svårt att sova om nätterna. Och så har hon en fånig burk med snäckor i sitt badrum... Även om jag står för att detta är en del av mig så kan det i vissa situationer kännas mindre roligt...

Jag vill dock än en gång understryka att för mig har bloggandet bara varit till glädje och jag har inte råkat ut för något negativt vare sig genom elaka kommentarer eller konstiga blickar från omgivningen. Och jag är medveten om att det är jag och ingen annan som valt att visa bilden av burken med snäckor.

För att vara lite personlig tänkte jag nu presentera våra allra minsta familjemedlemmar för er. De heter Nisse och Nasse och bor på (och i) lillasysters säng. Det är ingen överdrift att säga att de är lillasysters käraste vänner.

P.S. Liten ivrig syster har spillt coca-cola i tangentbordet så bokstaven "m" vill inte riktigt vara med längre. Jag har försökt hamra in alla "m" i efterhand men om någon del av texten ser konstig ut så försök att lägga till ett "m" eller två.

Vem vet?

Vem vet att du har en blogg?... Har du berättat det för dina barn, för din mamma, för dina arbetskamrater?

Världens bästa döttrar, de kan knappast minnas hur livet var före datorerna. För dem är internet en del av det dagliga livet. Mobiltelefonerna har de i handen dygnet runt - närapå. Det är fantastiskt på många sätt. Genom MSN och SMS håller de kontakt med vänner, klasskamrater och släktingar på ett sätt som man aldrig orkade då man var hänvisad till att ringa eller skriva brev med frimärken på. Mängder av information finns tillgänglig dygnet runt, året runt.

Men som förälder måste man varna för farorna med internet. Aldrig, aldrig, aldrig får ni lämna ut namn, adress eller telefonnummer. Aldrig chatta med någon främmande. Datorn finns i vårt gemensamma arbetsrum. Ingen web-kamera. Vi har bestämt detta för att vi är rädda om våra barn. Rädda för de människor som finns därute som agerar på ett sätt som är svårbegripligt för de flesta av oss.

Just nu känner jag att jag inte lever som jag lär och jag är lite skamsen över det. Även om jag aldrig lagt ut namn eller bild på någon i min familj så känner jag att jag balanserar på gränsen. Därför är för min del svaret på den inledande frågan - ingen alls. Det kan finnas någon därute som gått förbi och gissat. Det vet jag inte. Men jag har aldrig medvetet informerat någon.

Jag väljer naturligtvis själv hur personlig jag vill bli. Vilka bilder jag vill visa. Men för mig fyller bloggen ingen funktion om den inte är äkta. Det måste finnas en glimt av min själ här annars är texten död. Funderingarna över om jag blottat för mycket finns dock hela tiden kvar.

Några av de bloggar jag funnit så mycket glädje i att besöka är inte längre tillgängliga för alla. Kanske har de haft liknande tankar som jag. Kanske finns det helt andra skäl.

Det känns fruktansvärt tråkigt att världen är sådan att vi känner en oro inför de konsekvenser personliga tankar och bilder på en blogg kan få om förtroendet missbrukas. För det är ju faktiskt ett förtroende vi ger varandra när vi delar med oss av våra tankar, vårt vardagsliv, våra hem. Alla som tittar på besöksstatistik på sin sida vet att de har många besökare som aldrig lämnar en kommentar. Men även dessa har fått del av ett förtroende.

Bloggen och de kommentarer jag fått från engagerade och vänliga läsare har kommit att betyda mycket för mig. Jag kommer att sakna mina bloggvänner om de försvinner. Kanske någon av dem skulle sakna mig....

Invigningsfest

En ordentlig ombyggnad kräver en ordentlig fest tyckte vi. Så vi bjöd in gamla vänner, nya vänner, barnens vänner, grannar och några arbetskamrater. Sedan lagade vi en massa plockmat och köpte nästan dubbelt så mycket vin som vi trodde skulle gå åt. Cirka femtio personer var här i lördags kväll. Hälften av maten och nästan allt vin gick åt. Det blev en mycket lyckad invigning. Och på något sätt känns det ännu bättre att bo här nu.

Våra snälla vänner gav oss en massa saker också. Goda viner, vackra blommor, choklad.... Jag blir nästan lite generad. Och orolig att någon skall tro att vi bjuder in dem för att vi vill ha presenter. För jag ville ju bara att det skulle bli en rolig kväll.... En av de sakerna vi fick var denna korg full med hemmaodlade grönsaker. Visst är den ljuvlig? Och så gott det skall bli.
I korgen fanns också vaktelägg, inte egenhändigt värpta av givarna, men väl av deras egna vaktlar. Jag har lagt några av äggen bredvid ett vanligt hönsägg för att ni skall se hur små och söta de är.