Fifty shades of Grey

Det är många som har bestämda, för att inte säga fördömande, åsikter om boktrilogin som börjar med "Fifty shades of Grey". Och om filmen "Fifty shades of Grey". Särskilt starka åsikter vekar de ha som inte har läst böckerna. Eller sett filmen.

För fyra år sedan var mitt liv annorlunda än idag. Emellanåt ensamt. Lite tråkigt. Böcker blev min tillflykt. En annan värld att försvinna in i. Jag läste många olika typer av böcker. Och framförallt lyssnade jag på ljudböcker. En av de böcker jag lyssnade på var "Fifty shades of Grey. Alla delar. På svenska och på engelska. Flera gånger. Jag absorberades och fascinerades av relationen mellan Ana och Christian. Av hur hon förändras men framförallt av hur han förändras. Hur de går från "fuck hard" till "make love". Och jag vill försvara Mr Grey och påpeka att få män kämpat så hårt för att faktiskt få en kvinnas samtycke som han gör. Och han kommer till en mängd insikter.  Det klart att sex och mängder av pengar alltid kittlar och alltid säljer bra, men jag tror att många i likhet med mig faktiskt tagit till sig karaktärerna. 

Böckerna har ett tjatigt och torftigt språk. Jag vet. Men jag gillar dem ändå. Det är verkligen inte okej att förnedra en annan människa. Jag vet. Men jag gillar dem ändå. Författarinnan vet inget om vad BDSM innebär. Det är möjligt - det gör inte jag heller. Men jag gillar dem ändå. 

Förväntningarna på filmen var stora. Lika stora som rädslan att bli besviken..... Men vet ni vad? Jag gillade filmen. Den är annorlunda än boken. Av naturliga skäl är det mycket som inte får plats i filmen. Som inte kan få plats i filmen. Men känslan; känslan finns där. Blyga, sökande, ivriga, glada, förväntansfulla - på väg att bli förälskade. Kärleken syns i deras ansikten och i deras ögon. Och när Elli Goulding sjunger och Christian och Ana flyger helikopter - då ryser i alla fall jag. 

Prioriteringar

Handen på hjärtat. I nittionio fall av hundra skulle jag säga att "jag har inte hunnit" betyder "jag har inte prioriterat".

Det är en konst att lära sig prioritera det man tycker om. Det som gör en lycklig... Det är bara att öva. Och öva.

Varför...

... är det så svårt att hinna med allt?

Jag har inga små barn som ska hämtas på dagis, jag har inte lång resväg till kontoret, jag tittar inte på TV speciellt ofta, jag Facebookar sällan, jag twittrar aldrig. Jag har städhjälp och en hjälpsam dotter. Så vad gör jag av min tid? Inte lägger jag den på att skriva blogginlägg i alla fall - den saken är ju helt klar.

Helt utan att skryta

Idag känns det inte som om Sverige har mycket att skryta med....

Andra chansen

Livet går upp och ner och tar de mest oväntade svängar. Tur att vi inte alltid vet vad som ligger framför oss. Vi klarar så mycket mer än vi någonsin trodde när vi måste göra det. Vi blir starka som lejon för att skydda dem vi älskar. Och vi kan bli så oändligt svaga när någon sträcker ut armarna och fångar oss.

Jag har avslutat påskhelgen i ytterskärgården med strålande sol, glittrande hav, klippor, stenar och en av livets oväntade svängar. Kinderna är röda av solen och hjärtat är lätt.

Life is a rollercoaster

Ibland händer det tråkiga saker i livet.... Vi förlorar någon vi tycker om. Vi blir svikna av någon vi litar på. Vi ser hur de vi håller av blir sårade. Det kan hända helt plötsligt och oväntat. Eller så har det funnits där under lång tid fast vi inte velat se och ta till oss. Ibland känns det som om det aldrig ska vända, aldrig ska ta slut. Vissa människor lär sig visst aldrig.

Men det fantastiska med livet är att lika plötsligt och oväntat som katastrofer inträffar så händer även underbara saker. Saker som ge oss tron tillbaka. Som skänker glädje och energi. Framtidshopp. Insikt om det goda i människan.

Lyckan ser inte alltid ut som vi tror att den ska se ut. Men den finns. När man minst anar det. Där man minst anar det.

Ej i trafik

Idag när jag rusade över gatan på väg till ett möte kom en buss med texten "Ej i trafik" emot mig i hög fart. Väl över på andra sidan kunde jag inte låta bli att tänka tanken..... Kan man bli påkörd av en buss som inte är i trafik?

Livstilsblogg - igen

Jag har tänkt en del på det där med att bloggen är en livsstilsblogg. Det låter fint. Lite pretto kanske. Men fint.

Men jag undrar. Vad är skillnaden mellan det som är mitt liv och det som är min livsstil? Hur ofta måste en sak upprepas för att det ska bli en livsstil?

Konsten att säga nej

Man måste lära sig att säga nej. Annars blir man utnyttjad. Jag har svårt att säga nej. Därför blir jag utnyttjad. Ibland.

Jag har börjat öva mig på att säga nej....

När jag är ute och kör bil ställer jag in navigatorn på en adress som jag inte ska åka till. När damen i navigatorn säger - Sväng vänster längre fram. Då säger jag - Nej. När damen i navigatorn säger - Sväng vänster. Då säger jag - Nej. När damen i navigatorn säger - Om möjligt, gör en u-sväng. Då säger jag - Nej, nej, nej. Och så fortsätter jag rakt fram.

 

Året som gick

Vad gjorde vi 2012? Det var ett innehållsrikt år. Som gick i rasande fart.

Storasyster och lillasyster åkte på sportlov var och en på sitt håll och jag reste till Davos utan dem. Våren var en lång, lång slutspurt för både storasyster och lillasyster. Mycket pluggande. Men också festligheter. En riktigt kall och regnig försommardag tog så storasyster äntligen studenten. Jag blir fortfarande stolt, glad och rörd vid tanken på hur väl hon kämpade och hur väl hon lyckades. Lillasyster, hon gick ut grundskolan. Ännu en stor dag för en fantastisk flicka. Som också övervunnit alla svårigheter, hittat sin rätta plats och nått strålande resultat.

Under sommaren spenderade vi riktigt mycket tid tillsammans. Två soliga, sandiga veckor på Mallorca och resten av semestern i sommarhuset. Och där var det inte alls så regnigt som en del vill göra gällande. Storasyster satte TVn i fönstret och kunde följa OS från altanen; lillasyster tog sovmorgon. Jag läste böcker, plockade några blåbär och tog ett dopp emellanåt.

I augusti kom storasyster in på sin så hett eftertraktade utbildning på universitetet i Linköping. Och trots att den alltid lika kloka och förutseende storasyster stått i bostadskö ett år blev det ändå bostadskaos till att börja med. Och i Linköping bara regnade det. Men så småningom löste det sig; först tillfälligt och sedan tills vidare. Och då tror jag minsann att solen sken även över Linköping.

Så var det bara lillasyster och jag kvar här hemma.

Lillasyster började på gymnasiet. Och med ens så blev hon så mogen hon med. Klok, ansvarsfull och hänsynsfull. Nästan jämnt.

Och även fast det är en stor omställning, tomt emellanåt och svårt att inte alltid kunna vara närvarande och hjälpa till med saker är jag så innerligt lycklig att mina barn har framåtanda, ambitioner och vilja. Att de har drömmar och att de får chansen att förverkliga sina drömmar.

Hösten rusade iväg. Skola och arbete, träffa vänner, träna. Lillasyster spenderade höstlovet hos storasyster. Vi firade alla våra födelsedagar. Och vips så var året nästan slut. Storasyster kom hem på jullov förstås och vi firade jul tillsammans.

Och nu. Nu ser vi fram emot 2013. Tänker att lika mycket stora saker kan inte hända det här året. Men man vet aldrig.... God fortsättning.

 

Nytt år - Nya föresatser

För ett par dagar sedan funderade jag över vad jag ska göra med bloggen samtidigt som jag roade mig med att läsa igenom ett antal av mina gamla inlägg här. Och det slog mig att det verkar vara en tuff kvinna med humor och självdistans som skrivit de flesta av posterna här. Jag tror att hon är en sådan person som jag skulle gilla att vara vän med. Hon verkar trevlig att hänga med, har en del tänkvärda åsikter och faktiskt ganska god smak. Hon kan bygga ihop korrekta meningar och hon kan (nästan alltid) stava rätt.... Jag blev lite orolig att jag tappat bort henne. Kanske bloggen kan hjälpa mig att hitta tillbaka till henne. Jag bestämde mig för att det är värt ett försök.

 

Det ofattbara

Igår eftermiddag mördades en trettonårig flicka här i vårt lilla villasamhälle. Jag kände inte flickan och jag känner inte hennes familj. Men jag kan inte sluta tänka på hennes föräldrar. Hur fruktansvärt det måste kännas.

Ingen människa borde någonsin mördas. Och alldeles i synnerhet borde aldrig, aldrig någonsin en trettonårig flicka mördas. Ett barn. Som skulle haft hela livet framför sig. Vad är det som händer omkring oss? Vad driver en människa att göra en sådan sak? Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Jag önskar bara att någon kunde backa tiden. Göra det ogjort... R.I.P lilla söta flicka.

 

Den elaka lotten

Min älskade kloka begåvade stora lilla flicka har flyttat.

Storasyster kämpade hårt och målmedvetet med sina gymnasiestudier. Hon visste exakt vilken utbildning hon ville gå, exakt vilket universitet hon ville läsa på, exakt vad som krävdes av henne för att komma dit. Hon skaffade de meriter som erfordrades. Hon nådde det betyg som behövdes för att komma in. Hon sökte den enda linjen med stort L.

Och nu lärde vi oss något som vi inte vetat förut. På de allra flesta högskoleutbildningar lottas turordningen om flera sökande har samma betyg. Det betyder att du inte är säker på att komma in på utbildningen även om du har den poäng som krävs enligt statistiken. Har du otur i lottningen så.... Jag kan inte förstå eller acceptera att något så viktigt och livsavgörande skall avgöras genom lottning. Bestäm att betygen i kärnämnena avgör vid lika poäng, bestäm att den som har gröna ögon eller kan kinesiska går före, bestäm att äldre går före yngre eller att poängen på högskoleprovet skall avgöra. Bestäm att vad som helst som är förutsägbart, som vi i bästa fall kan påverka eller åtminstone kalkylera med skall avgöra. Men låt inte lotten bestämma unga människors framtida utbildning.

Till slut, efter mycken oro och mycket grubblande, fick storasyster, trots den elaka lotten, platsen på sin utbildning, på sitt universitet.

Här hemma är hennes rum tomt. Hennes säng står kvar obäddad eftersom vi åkte hemifrån tidigt, tidigt på morgonen. Jag har inte hjärta att bädda den. Jag sniffar på kudden och hoppas att hon snart kommer hem och ligger i sin säng. Att hon besöker oss. Innan hon far tillbaka till universitetet igen. Min stora lilla flicka. Hur gick det här till?

 

Grymt

Jag känner inte Lena. Och jag känner inte Per. Men jag lider med dem. Ja, i vart fall lider jag med Lena.

En del saker i min historia är helt annorlunda än i deras. Såklart. Annat är inte fullt så annorlunda. Jag vet hur hemskt det är att skilja sig. Jag vet hur fruktansvärt det är att bli sviken av någon man litar på. Jag har gått igenom det och jag unnar ingen att behöva göra det. Men jag fick i alla fall flytta, sova ut och börja om i lugn och ro. Jag slapp bli uthängd på löpsedlarna. Jag slapp få se min ansökan om äktenskapsskillnad i Aftonbladet.

Trots att jag tycker det är hemskt hur tidningarna tränger sig på kan jag inte låta bli att läsa. Någonstans läste jag att Lena sagt ungefär såhär: "Där gick jag runt i köket, kokade thé och trodde att allt var bra." Jag vet inte om hon verkligen sagt det, men jag tycker att det är på pricken hur det känns att bli sviken.

I morgon kanske jag ångrar att jag skrev det här. Men jag gör det ändå. Och jag hoppas Lena hittar någonstans där hon får vara i fred.

Varför....

Det är många tankar som snurrar i huvudet en vanlig måndag kväll....
När kommer sommaren egentligen? Hur mycket regn kan en himmel innehålla? Hur kan elen sluta att fungera i två halva hus? Vilket rödvin skall jag ta med till midsommar? Undrar om det finns något godis undangömt någonstans. Fast jag borde inte. Men jag undrar ändå. Hur kan en vuxen människa behandla sina barn nonchalant? Hur ska jag kunna komma ihåg att lillasysters pass behöver förnyas i september? Och vad ska jag ta på mig på midsommarafton? Hjälper chai-the mot godissug? Visar de bara fotboll på tv? Det kom ett blomsterbud till grannen. Betyder det att deras bebis har kommit? Är det en flicka eller en pojke? Ser det inte ut som om det klarnar upp? Borde jag boka en hyrbil på Mallorca i förväg? Undrar hur storasyster och E har det på landet. Hur snurrig kan man bli?

Dragspel

Här och var i Stockholms tunnelbana står det män och spelar dragspel. Alltid samma man på samma plats. Det finns antagligen oskrivna regler kring det där som vi vanliga dödliga inte känner till. Gud nåde den som tar någon annans dragspelsspelplats. Jag vågar knappt tänka på vilka krafter som kan komma i gungning då.

Varför just dragspel? Det klart att det kanske inte är så troligt att någon ska spela flygel eller ens ta med ett komplett trumset i tunnelbanan. Men varför inte gitarr eller en liten trumpet eller så? Men nej. Alltid dragspel.

Några av männen ser sympatiska ut och spelar om än inte vackert så åtminstone uthärdligt. Vid den hållplats som är närmast mitt kontor står en man som ser arg ut och spelar allt annat är uthärdligt. Är det en riktigt dålig morgon sjunger han starkt och mycket falskt också. I julas gjorde han ett försök att vara lite käck och mördade julvisor iklädd tomteluva.... Framför sig har han en cigarrlåda där förbipasserande skall lägga pengar. Häromdagen upptäckte jag att han hade en liten skylt på lådan. Där stod det " 10 kr". Jajamensan. Den som tänkte lägga en femma göre sig icke besvär.

Jag undrar bara en sak. Hur mycket kan det kosta att få honom att sluta spela?

På promenad

Jag tog en lång promenad idag. Mycket lång. Det var soligt hos oss. Och mycket blåsigt. Jag gick längs med vattnet. Från vårt lilla villasamhälle vidare till nästa. Gick förbi småbåtshamnen. Den tomma badplatsen. Passerade vackra villor med sjöutsikt. Bostadsrätter där inte alla lägenheter är sålda. Restaurangen på piren.

Det är roligt att iakta människor man möter. Fundera på hur deras liv ser ut.

På kajen stod ett gäng unga män och fiskade med kastspö. De talade ett språk jag inte kunde identifiera. Östra Europa kanske. Jag undrade hur de tänker. I Sverige kan man fiska mitt bland villorna. Och får de upp en fisk kan de äta den. Jag ville fråga vad de hoppades att fånga. Strömming, aborre... gädda? Jag vågade inte.

Mitt i en backe (nerför för mig - uppför för dem) mötte jag ett par och en liten flicka som cyklade. Föräldrarna var svettiga och såg besvärade ut. De tyckte nog att eftersom solen sken krävdes det av dem att de skulle göra en trevlig utflykt hela familjen. Fast egentligen ville de inte alls.

Utanför en vacker gul trävilla stod en man på en byggnadsställning och skrapade fasaden. Stackare, tänkte jag. Som måste använda din lediga tid till renovering. När jag kom närmare såg jag att där arbetade två män till i likadana tröjor. Då förstod jag att villans ägare antagligen var på golfbanan och att det här var män som hade betalt för att skrapa fasaden.

Jag passerade blommande körsbärsträd och altaner med alltför många blomkrukor. På fotbollsplanen peppade grabbarna i laget varandra och skrek - Mål, mål, mål!

Ett par fnissande väninnor kom ut från restaurangen. Efter brunch eller lunch. De var nästan identiskt klädda i jeansjackor och vackra sjalar. De var säkert i min ålder men det skulle de aldrig erkänna.

Ett äldre par stod på sin altan och vinkade till någon som for iväg i bil. De såg så rara ut. Det verkar fint att åldras tillsammans.

Vid badplatsen stannade en mamma och hennes två små pojkar sina cyklar. De hade ett bocciaspel med sig. Det såg alldeles nytt ut och jag undrade om det var någon som fyllde år idag. Den äldste pojken tog av sig jackan och jag väntade på att mamman skulle säga till honom att det blåste för mycket för att gå med bara ärmar.

Överallt pågick tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar. I hamnen arbetade några stressiga stackare. De som ännu inte gjort i ordning sina båtar. De som missat sjösättningen. De som kämpar för att få i sina båtar och sedan knappt hinner att använda dem innan det är dags att ta upp dem igen.

Det är fint att inte behöva renovera tänkte jag. Fint att inte behöva göra cykelturer i uppförsbacke om man inte vill. Fint att gå precis dit man vill, när man vill. Fint att inte få arga samtal från båtklubben när båten frusit fast i isen. Det är fint att kunna gå hem, sitta i lä på altanen och dricka kaffe med mycket mjölk i.

Kort eller tjock?

Ibland funderar jag över vilken bild av mig bloggen förmedlar.... Vad tror ni om mig? Ni som inte känner mig på annat sätt än genom att läsa här. Är jag lång eller kort? Skärpt eller förvirrad? Bohem? Karriärist? Snäll eller elak? Tjock eller smal? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

Berätta gärna vad ni tror. Och tycker.

Femårsjubileum

Idag är det exakt fem år sedan jag skrev det första inlägget här.

När jag ser tillbaka på de senaste fem åren har de å ena sidan gått otroligt fort men å andra sidan innehållit tillräckligt mycket för det dubbla antalet. Mitt liv har förändrats radikalt under de här åren. Det som ser bra ut är inte alltid så bra. Och det som kanske vid första ögonkastet inte förefaller så bra; kan ibland vara oändligt mycket bättre.

Nog med kryptiskheter nu. Hurra för Tingeltangel & Ingentingel på femårsdagen! Följ gärna med mig även de kommande fem åren. Jag har en stark känsla av att de kommer att bli minst lika innehållsrika.

Mammafunderingar

De senaste veckorna har jag om och om igen påmints om hur stora och självständiga storasyster och lillasyster är.

Först åkte storasyster på sportlov till Idre med bästa vännen E och hennes familj. Inte nog med att hon åkte utan mig och lillasyster; hon och E åkte bara de två i en bil. Bästa vännen E körde hela vägen och det gjorde hon alldeles utmärkt. Sedan åkte lillasyster. Hon har flexlov occh valde att vara ledig veckan efter storasyster. Lillasyster och tre klasskamrater hyrde en stuga i Roslagen, hamstrade mat, godis och filmer och for iväg. I övermorgon åker lillasyster på skolresa till Barcelona. Hon skall prata spanska, hålla reda på pass och pengar och uppleva massor av kultur. Storasyster och jag planerar att åka till Linköping och Jönköping och besöka universiteten. Och det är inte jag som funderar på att studera där... Vart tog mina bebisar vägen?

Naturligtvis är jag glad att mina barn växer och utvecklas, att de har vänner, har möjlighet att resa och att de företar sig saker. Men det känns ändå sorgligt i mammahjärtat att tiden går så fort. Även sedan maken blev exmaken har systrarna bott hos mig på heltid och jag känner mig inte alls tränad för att de skall lämna boet. Och ändå vill jag ju förstås att de ska göra det; när de själva känner sig mogna.