Vårbruket

Så vågade vi äntligen tro att det verkligen är vår. Och därmed dags att plantera. Två krukor med kryddväxter. Fyra med blommor....
 




I konservburkarna sådde vi krassefrön..... Nu är det bara att slå sig ner och vänta på att det växer till sig.


Storasyster fotograferade. Jag var alldeles för jordig om händerna för att hålla i kameran.

NGLI

I morgon är det dags igen. För en båttur genom världens vackraste skärgård...... Instängd i ett konferensrum utan fönster tillsammans med 119 andra personer.

Vi gör av med en förfärlig massa bränsle och sliter på stränder och klippor i skärgården vi passerar.

Om det varit jag som planerat den här konferensen hade jag valt något helt annat. Men nu är det visst inte alltid jag som bestämmer.


Bilden av Vaxholms kastell har jag fotograferat från ett sjöflygplan.

På promenad

Jag tog en lång promenad idag. Mycket lång. Det var soligt hos oss. Och mycket blåsigt. Jag gick längs med vattnet. Från vårt lilla villasamhälle vidare till nästa. Gick förbi småbåtshamnen. Den tomma badplatsen. Passerade vackra villor med sjöutsikt. Bostadsrätter där inte alla lägenheter är sålda. Restaurangen på piren.

Det är roligt att iakta människor man möter. Fundera på hur deras liv ser ut.

På kajen stod ett gäng unga män och fiskade med kastspö. De talade ett språk jag inte kunde identifiera. Östra Europa kanske. Jag undrade hur de tänker. I Sverige kan man fiska mitt bland villorna. Och får de upp en fisk kan de äta den. Jag ville fråga vad de hoppades att fånga. Strömming, aborre... gädda? Jag vågade inte.

Mitt i en backe (nerför för mig - uppför för dem) mötte jag ett par och en liten flicka som cyklade. Föräldrarna var svettiga och såg besvärade ut. De tyckte nog att eftersom solen sken krävdes det av dem att de skulle göra en trevlig utflykt hela familjen. Fast egentligen ville de inte alls.

Utanför en vacker gul trävilla stod en man på en byggnadsställning och skrapade fasaden. Stackare, tänkte jag. Som måste använda din lediga tid till renovering. När jag kom närmare såg jag att där arbetade två män till i likadana tröjor. Då förstod jag att villans ägare antagligen var på golfbanan och att det här var män som hade betalt för att skrapa fasaden.

Jag passerade blommande körsbärsträd och altaner med alltför många blomkrukor. På fotbollsplanen peppade grabbarna i laget varandra och skrek - Mål, mål, mål!

Ett par fnissande väninnor kom ut från restaurangen. Efter brunch eller lunch. De var nästan identiskt klädda i jeansjackor och vackra sjalar. De var säkert i min ålder men det skulle de aldrig erkänna.

Ett äldre par stod på sin altan och vinkade till någon som for iväg i bil. De såg så rara ut. Det verkar fint att åldras tillsammans.

Vid badplatsen stannade en mamma och hennes två små pojkar sina cyklar. De hade ett bocciaspel med sig. Det såg alldeles nytt ut och jag undrade om det var någon som fyllde år idag. Den äldste pojken tog av sig jackan och jag väntade på att mamman skulle säga till honom att det blåste för mycket för att gå med bara ärmar.

Överallt pågick tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar. I hamnen arbetade några stressiga stackare. De som ännu inte gjort i ordning sina båtar. De som missat sjösättningen. De som kämpar för att få i sina båtar och sedan knappt hinner att använda dem innan det är dags att ta upp dem igen.

Det är fint att inte behöva renovera tänkte jag. Fint att inte behöva göra cykelturer i uppförsbacke om man inte vill. Fint att gå precis dit man vill, när man vill. Fint att inte få arga samtal från båtklubben när båten frusit fast i isen. Det är fint att kunna gå hem, sitta i lä på altanen och dricka kaffe med mycket mjölk i.

Egotripp

Tack snälla ni som svarade på om jag är kort eller tjock. Vilken egotripp det blev. Ni är alldeles för snälla.

Jag har inte precis varit generös med fotografier av mig själv så det var ju egentligen idiotiskt att fråga om kroppsformen.... Jag är inte speciellt lång. Och jag vill alltid vara lite, lite smalare. Och lite, lite yngre. Mitt hår är just nu alldeles för långt. Men egentligen är det kort. Och lockigt. Och mörkt. Med lite hjälp av frisören.

Jag är skärpt (och blygsam). Men ibland är jag totalt förvirrad. Jag är livrädd att glömma något viktigt. Mitt arbetsliv är fullt av tidsfrister och det kan bli besvärligt att vara alltför förvirrad. Kalendern är full av påminnelser - för de närmaste tio åren.

Ingen verkade tro att jag är bohem. Jag har alltför många kavajer och allt för mycket städmani för det. Ibland funderar jag på vad människorna jag möter ser. Nej, knappast en bohem. Snarare en liten tant. Med platta skor och en enorm handväska full av papper jag ska läsa så snart jag får en stund över. Innerst inne drömmer jag om att vara bohem. På fritiden tar jag på mig Ilse-stövlar och vida tunikor och låtsas att jag är en rebell. En stund. Tills jag kommer på att jag ska plocka undan och stryka lite.

Snäll tror ni att jag är. Särskilt tack för det. Ja, jag tror faktiskt att jag är snäll. Framförallt i betydelsen hjälpsam. Inte alltid i betydelsen vänlig kanske. Beroende på vem man frågar. Arg och irriterad blir jag när jag anser att jag har anledning till det. Vilket inträffar emellanåt.

Klok skrev ni också.... Jag vill gärna vara klok. Jag gör mitt bästa. Förnuftig, påläst, noggrann, logisk. Är man klok då? Jag kanske inte alltid är så eftertänksam utan blir lite för ivrig. Minskar det klokheten?

Kärleken till mina döttrar har ni sett. Vilket gläder mig. Utan dem vore jag ingenting. Jag vet att jag successivt måste töja bandet mellan dem och mig. Jag kämpar med det.... Någon annan kärleksrelation har jag inte. Men det klart. Finns det någon trevlig man som skulle vilja åka till Los Angeles med mig så är jag öppen för förslag. Jag har aldrig varit i Los Angeles.

Jag känner mig som en stadsmänniska och tror inte jag kommer att lämna Stockholm permanent. På det mer bildliga planet känner jag mig som om jag - äntligen - är på väg uppåt och framåt.

Skrivandet. Jag tycker verkligen om att skriva. Jag tycker om orden. Men ibland har de bråkat med mig och inte velat som jag vill. Jag tror att det snart är över. Som sagt - framåt och uppåt.

Och mamma har ju rätt hon också. Det är svårt att lära känna sig själv. Och att veta vad man verkligen vill.