Storasyster är i Emmaboda på musikfestival tillsammans med bästa kompisen. I tält.
Jag fick sms idag. "Det är hur lerigt som helst och jag känner mig otroligt äcklig. Men annars så är det väl typ bra." Kan ni inte gå och duscha då, försöker jag. "Min handduk är lerig" får jag till svar. Och kläderna är leriga och fuktiga.
Min första instinkt är att sätta mig i bilen och åka och hämta hem flickorna. Men det kan jag ju inte göra.
Det är inte så lätt att släppa iväg sina barn på egen hand. Helst vill jag alltid vara med och beskydda dem. Men det kan jag ju inte göra.
I sådana här situationer brukar jag tänka på filmen "Välkommen Mr Chance" med Peter Sellers. Ni som är lika gamla som jag kanske minns den och förstår vad jag menar..... Man måste släppa iväg barnen successivt. Det går inte att hålla dem borta från omvärlden tills man själv dör och sedan låta dem ta in allt på en gång.
Men jag kanske kan åka till Emmaboda med ett paraply och en ren handduk.
Å andra sidan är det ju egentligen inte regnet och leran jag oroar mig för. Utan allt det andra.