Jag tog en lång promenad idag. Mycket lång. Det var soligt hos oss. Och mycket blåsigt. Jag gick längs med vattnet. Från vårt lilla villasamhälle vidare till nästa. Gick förbi småbåtshamnen. Den tomma badplatsen. Passerade vackra villor med sjöutsikt. Bostadsrätter där inte alla lägenheter är sålda. Restaurangen på piren.
Det är roligt att iakta människor man möter. Fundera på hur deras liv ser ut.
På kajen stod ett gäng unga män och fiskade med kastspö. De talade ett språk jag inte kunde identifiera. Östra Europa kanske. Jag undrade hur de tänker. I Sverige kan man fiska mitt bland villorna. Och får de upp en fisk kan de äta den. Jag ville fråga vad de hoppades att fånga. Strömming, aborre... gädda? Jag vågade inte.
Mitt i en backe (nerför för mig - uppför för dem) mötte jag ett par och en liten flicka som cyklade. Föräldrarna var svettiga och såg besvärade ut. De tyckte nog att eftersom solen sken krävdes det av dem att de skulle göra en trevlig utflykt hela familjen. Fast egentligen ville de inte alls.
Utanför en vacker gul trävilla stod en man på en byggnadsställning och skrapade fasaden. Stackare, tänkte jag. Som måste använda din lediga tid till renovering. När jag kom närmare såg jag att där arbetade två män till i likadana tröjor. Då förstod jag att villans ägare antagligen var på golfbanan och att det här var män som hade betalt för att skrapa fasaden.
Jag passerade blommande körsbärsträd och altaner med alltför många blomkrukor. På fotbollsplanen peppade grabbarna i laget varandra och skrek - Mål, mål, mål!
Ett par fnissande väninnor kom ut från restaurangen. Efter brunch eller lunch. De var nästan identiskt klädda i jeansjackor och vackra sjalar. De var säkert i min ålder men det skulle de aldrig erkänna.
Ett äldre par stod på sin altan och vinkade till någon som for iväg i bil. De såg så rara ut. Det verkar fint att åldras tillsammans.
Vid badplatsen stannade en mamma och hennes två små pojkar sina cyklar. De hade ett bocciaspel med sig. Det såg alldeles nytt ut och jag undrade om det var någon som fyllde år idag. Den äldste pojken tog av sig jackan och jag väntade på att mamman skulle säga till honom att det blåste för mycket för att gå med bara ärmar.
Överallt pågick tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar. I hamnen arbetade några stressiga stackare. De som ännu inte gjort i ordning sina båtar. De som missat sjösättningen. De som kämpar för att få i sina båtar och sedan knappt hinner att använda dem innan det är dags att ta upp dem igen.
Det är fint att inte behöva renovera tänkte jag. Fint att inte behöva göra cykelturer i uppförsbacke om man inte vill. Fint att gå precis dit man vill, när man vill. Fint att inte få arga samtal från båtklubben när båten frusit fast i isen. Det är fint att kunna gå hem, sitta i lä på altanen och dricka kaffe med mycket mjölk i.
Det är roligt att iakta människor man möter. Fundera på hur deras liv ser ut.
På kajen stod ett gäng unga män och fiskade med kastspö. De talade ett språk jag inte kunde identifiera. Östra Europa kanske. Jag undrade hur de tänker. I Sverige kan man fiska mitt bland villorna. Och får de upp en fisk kan de äta den. Jag ville fråga vad de hoppades att fånga. Strömming, aborre... gädda? Jag vågade inte.
Mitt i en backe (nerför för mig - uppför för dem) mötte jag ett par och en liten flicka som cyklade. Föräldrarna var svettiga och såg besvärade ut. De tyckte nog att eftersom solen sken krävdes det av dem att de skulle göra en trevlig utflykt hela familjen. Fast egentligen ville de inte alls.
Utanför en vacker gul trävilla stod en man på en byggnadsställning och skrapade fasaden. Stackare, tänkte jag. Som måste använda din lediga tid till renovering. När jag kom närmare såg jag att där arbetade två män till i likadana tröjor. Då förstod jag att villans ägare antagligen var på golfbanan och att det här var män som hade betalt för att skrapa fasaden.
Jag passerade blommande körsbärsträd och altaner med alltför många blomkrukor. På fotbollsplanen peppade grabbarna i laget varandra och skrek - Mål, mål, mål!
Ett par fnissande väninnor kom ut från restaurangen. Efter brunch eller lunch. De var nästan identiskt klädda i jeansjackor och vackra sjalar. De var säkert i min ålder men det skulle de aldrig erkänna.
Ett äldre par stod på sin altan och vinkade till någon som for iväg i bil. De såg så rara ut. Det verkar fint att åldras tillsammans.
Vid badplatsen stannade en mamma och hennes två små pojkar sina cyklar. De hade ett bocciaspel med sig. Det såg alldeles nytt ut och jag undrade om det var någon som fyllde år idag. Den äldste pojken tog av sig jackan och jag väntade på att mamman skulle säga till honom att det blåste för mycket för att gå med bara ärmar.
Överallt pågick tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar. I hamnen arbetade några stressiga stackare. De som ännu inte gjort i ordning sina båtar. De som missat sjösättningen. De som kämpar för att få i sina båtar och sedan knappt hinner att använda dem innan det är dags att ta upp dem igen.
Det är fint att inte behöva renovera tänkte jag. Fint att inte behöva göra cykelturer i uppförsbacke om man inte vill. Fint att gå precis dit man vill, när man vill. Fint att inte få arga samtal från båtklubben när båten frusit fast i isen. Det är fint att kunna gå hem, sitta i lä på altanen och dricka kaffe med mycket mjölk i.
2 kommentarer:
Hej du kloka,
verkar som att du har haft härlig
ensamtid. <3
kram
Hej min vän!
Har nu läst ditt inlägg vid flera tillfällen. Hoppas du vet om att du är en riktigt duktig skrivare, du målar fram en berättelse som man bara måste följa. Det kändes som om jag var med dig där på din promenad. Jag har äntligen bestämt mig för ett par Ilse och bara det gör väl att promenaderna blir vackrare att njuta även med blicken riktad neråt. Haha Kram fina du. Hoppas du kan fika ute på lunchen och hitta nya inläggsvinklar.
:)
Skicka en kommentar