Obegripligt

Emellanåt händer det saker som är så fruktansvärda att man inte kan förstå att de verkligen har inträffat....

När ett gäng, till synes "vanliga", ungdomar i 16årsåldern slår och sparkar en jämnårig så svårt att han dör - då är min hjärna inte med längre. Jag kan inte ta det till mig. Jag kan inte förstå. Men jag tänker på den familj som tvingas förstå. Som tvingas leva resten av livet utan sin son men med vetskapen om hur han förgäves försökt fly sina angripare.

Jag kan inte heller låta bli att tänka på de familjer vars barn är misstänkta för delaktighet i misshandeln. De måste ju rimligen rannsaka sig själva och fråga för miljonte gången - Hur borde jag som förälder ha handlat annorlunda?

Jag kramar mina barn hårt och grubblar över hur jag skall skydda dem. Och över hur jag skall ge dem tillräcklig trygghet och integritet för att stå emot grupptryck.

Medan vi funderar tycker jag att vi töntiga och pinsamma tonårsföräldrar skall gå ut och föräldravandra. Gata upp och gata ner. Natten igenom. Allesammans.

Unga flickor blir inte misshandlade på samma sätt som pojkar. Men det begås andra fruktansvärda övergrepp mot unga tjejer. Nu när vi är samlade och eniga om att våld inte får förekomma så får vi inte glömma bort att markera även mot dessa övergrepp.

9 kommentarer:

Poppins sa...

Håller med dig. Inga ytterligar ord behövs än det du sagt.

Johanna sa...

Men...ni är inte pinsamma och töntiga. Ni tror era barn om gott. Det gör nog alla föräldrar. Men om man ser att nått är tokigt, så ska man inte blunda, utan sätta ner foten. Det är nog det som många gör fel. Dom vågar inte. För då får dom kanske bekräftat för sig att känslan i magen var korrekt. Och det är ingen kul upplevelse. Sen förstår jag inte varför det är så hemskt och "fult" att sätta gränser för sina barn. Jag har grannar med ungar som inte är mer än 11-12 år och dom får fritt dra runt på byn en vanlig onsdag kl. 23. Varför? Även om dom sköter sig, så betyder det ju inte att dom inte hamnar i en grupp/möter en grupp som INTE sköter sig. Olyckan är framme på ett kick ibland. Barn i 11- årsålder behöver inte vara ute och ränna så sent. Det anser iallfall jag...

Kram Johanna

Dubbelörn sa...

Du skriver så klokt! Vi har pratat om detta här hemma. Förstår inte var föräldrarna finns?! I Solna där vi bodde så nattvandrade föräldrarna o det betydde mycket.

Men jag är så oerhört glad över att sonen fortf gillar att vara hemma, tids nog kommer utelivet även för honom.

Tror också det viktigaste vi kan göra som föräldrar är att fostra våra barn till att våga avvika, våga ha en annan åsikt o stå för det man tycker o den man är.
Grupptrycket i dag tror jag är det allra svåraste...

Så tacksam är jag även över vårt beslut att lämna storstan...

Kramar

My White Cottage sa...

Du har verkligen rätt i allt du skriver! Man undrar ju vart det ska sluta liksom!?! Men jag tror som du om fler föräldrar nattvandrade och verkligen engagerade sig i vad barnen gör om kvällarna så skulle det bli bättre!
Mina killar är ju ganska små ännu men jag kan ibland nästan känna ångest över att de ska bli stora... Man vill ju inget hellre än att skydda dem från allt ont!

Hoppas du får en bra vecka!
Kramar från Jenny

Signes Vind sa...

Tänker mycket på det som du skriver.
Ett av mina favoritcitat är:
It takes a village to raise a child.
= det är mitt ansvar också när ett barn gör fel.

vinklar o vrår sa...

Mycket tänkvärda och kloka ord du skriver. Nu är min son inte så gammal än, men så fort som tiden går så är vi snart där.
Kram Maria

Jennys Vita Villervalla sa...

Fina tankar och bra skrivet!
Vi måste börja bry oss NU! Inte bara om våra egna ungar utan även om andras!!
Tack för besöket på min sida.
Vilken mysig blogg du har!
kram
Jenny

Handplockat sa...

känner precis som dej
fint inlägg

Maria sa...

HÅller med om att det är svårt att förstå. Jag har inte tonåringar ännu men kan nästan gruva mig för hur dte ska gå den dagen de är det...