Vem vet?

Vem vet att du har en blogg?... Har du berättat det för dina barn, för din mamma, för dina arbetskamrater?

Världens bästa döttrar, de kan knappast minnas hur livet var före datorerna. För dem är internet en del av det dagliga livet. Mobiltelefonerna har de i handen dygnet runt - närapå. Det är fantastiskt på många sätt. Genom MSN och SMS håller de kontakt med vänner, klasskamrater och släktingar på ett sätt som man aldrig orkade då man var hänvisad till att ringa eller skriva brev med frimärken på. Mängder av information finns tillgänglig dygnet runt, året runt.

Men som förälder måste man varna för farorna med internet. Aldrig, aldrig, aldrig får ni lämna ut namn, adress eller telefonnummer. Aldrig chatta med någon främmande. Datorn finns i vårt gemensamma arbetsrum. Ingen web-kamera. Vi har bestämt detta för att vi är rädda om våra barn. Rädda för de människor som finns därute som agerar på ett sätt som är svårbegripligt för de flesta av oss.

Just nu känner jag att jag inte lever som jag lär och jag är lite skamsen över det. Även om jag aldrig lagt ut namn eller bild på någon i min familj så känner jag att jag balanserar på gränsen. Därför är för min del svaret på den inledande frågan - ingen alls. Det kan finnas någon därute som gått förbi och gissat. Det vet jag inte. Men jag har aldrig medvetet informerat någon.

Jag väljer naturligtvis själv hur personlig jag vill bli. Vilka bilder jag vill visa. Men för mig fyller bloggen ingen funktion om den inte är äkta. Det måste finnas en glimt av min själ här annars är texten död. Funderingarna över om jag blottat för mycket finns dock hela tiden kvar.

Några av de bloggar jag funnit så mycket glädje i att besöka är inte längre tillgängliga för alla. Kanske har de haft liknande tankar som jag. Kanske finns det helt andra skäl.

Det känns fruktansvärt tråkigt att världen är sådan att vi känner en oro inför de konsekvenser personliga tankar och bilder på en blogg kan få om förtroendet missbrukas. För det är ju faktiskt ett förtroende vi ger varandra när vi delar med oss av våra tankar, vårt vardagsliv, våra hem. Alla som tittar på besöksstatistik på sin sida vet att de har många besökare som aldrig lämnar en kommentar. Men även dessa har fått del av ett förtroende.

Bloggen och de kommentarer jag fått från engagerade och vänliga läsare har kommit att betyda mycket för mig. Jag kommer att sakna mina bloggvänner om de försvinner. Kanske någon av dem skulle sakna mig....

18 kommentarer:

Skatan sa...

Jag skulle sakna dig...

Om du bara visste vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har tvingats till vissa förändringar. Du förstår snart vad jag menar.

Välkommen in i mitt bo : )

KRam.

Skatan sa...

Få jag be dig att göra en liten justering i marginalen?

Tack. Kram.

Anonym sa...

..jag skulle oxå sakna dig! Du är en av mina bloggvänner jag kikar in till varje dag. [förlåt vet att jag är dålig på att kommentera ;)]

Gillar att blogga men har oxå valt att köra anonymt och trodde att ingen visste om det, tills jag en dag fick veta att jag inte alls var så anonym ;) Blev så skraj att jag gjorde lösen ;) Smart?? Kanske jag öppnar bloggen för allmänheten igen, vem vet?

Tycker det är synd om det finns såna som gör livet surt för dom som vill blogga. Fö tycker jag att det råder en härlig och positiv stämning bloggare emellan. Hoppas att alla som vill blogga kan fortsätta göra det i sin egen stil och på det sätt dom vill.
Ha en skön kväll! kram/ruffa

Poppins sa...

Vad är det som händer? Varför denna oro? Jag blir så ledsen över att allt fler väljer att inte kunna ha en öppen blogg. Vem är det som förstör? Och varför?
Jag har också valt att vara anonym men det är många av mina vänner som vet att jag har en blogg. Detta har inte varit något problem för mig (peppar, peppar...). Tanken på att förtroendet skulle missbrukas gör mig upprörd...
Och du, Tingeltangel - vad jag skulle sakna dig. Du är en av mina bästa bloggvänner och jag uppskattar din blogg väldigt mycket. Och jag vet att du skulle bli väldigt saknad om du valde att inte skriva här mer...
Tusen kramar

Signes Vind sa...

Blir liksom Poppins väldigt förundrad kring alla oro. De flesta som läser min blogg vet nog inte vem jag är, men flera vänner både på jobb och på fritid vet mycket väl att jag bloggar och puschar mig att fortsätta.
Hoppas du inte känner dig skrämd - vi som älskar att läsa dina inläggs skulle sakna dig mycket om du försvann!!

Tidsmästarinnan sa...

Vilken bra text!
Nu när jag bloggar själv brukar jag oftast skriva en liten kommentar i dom bloggar jag besöker, mest för att jag nu vet hur roligt det är att få feedback, men också för att den som har bloggen ska veta att det är jag som varit inne och läst. Men jag har också i bakhuvudet en liten tanke om hur mycket man själv ska visa innan det blir för personligt.

Må så gott!

My White Cottage sa...

Jag skulle definitivt sakna dig! Men kanske har du försökt komma in på min sida och märkt att den numera bara är öppen för inbjudna läsare... Av ett antal olika anledningar har jag valt att göra så men jag kommer skriva lite mer om på bloggen och du kommer självklart att bli inbjuden!!! Du är ju en av mina bloggvänner som jag besöker regelbundet!!! ;) Om du vill fortsätta och läsa hos mig kan du väl mejla mig på: vartnyahem@hotmail.com så ska jag skicka dig en inbjudan!

Många kramar till dig!

Anna i den vita soffan sa...

Det är en intressant text du skrivit och det är viktigt att tänka över hur man förhåller sig till sin blogg och det man skriver. Jag tycker, som du skriver, att det ska finnas själ i det som skrivs. De bloggar som jag mest uppskattar att läsa är de som också skriver lite personligt om sitt liv och sina tankar. Det är så sorgligt ifall bloggvärlden ska begränsas av rädsla för vilka som läser och vilka konsekvenser det får. Men det är viktigt att ha i bakhuvudet när man väljer vad man ska skriva. Och ja, jag skulle sakna om du inte bloggade mer! Kram!

Dubbelörn sa...

Jag skriver ju också anonymt, o de som hittar mig gör väl det... Vill ändå inte gå ut o stoltsera om min blogg. Skriver ju inte för att få uppmärksamhet utan skriver helt o hållet för min egen skull. *Roligt är det ändå att så många hittat in til mig. Men känner ändå att det jag skriver kan jag stå för, även gentemot vänner, grannar o övriga...

Men en självcensur finns i mina inlägg o väljer nog vad jag vill blotta...

Glad är jag att du finns för din blogg kikar jag gärna in till...

KRamar

Anna i den vita soffan sa...

Tänkte på en sak till som min retoriklärare varit noga med att poängtera; som talare ska man vara personlig men inte privat. Detsamma gäller i högsta grad för bloggaren. Kanske också för människor överhuvudtaget när det gäller kretsen som är större än den allra närmaste...

Solsjö - Under en vind sa...

Har också funderat så....kanske ska jag också bara bjuda in vissa.... Må gott! Kram!

My White Cottage sa...

Tack gulliga du för dina rader hos mig!!! Största kramen till dig från mig!

vinklar o vrår sa...

Känner mig träffad av din text, det är precis så jag känner... och JAG skulle sakna DIG! Du är en av mina favoriter som jag kikar in till nästintill dagligen.
Önskar dig en fortsatt skön söndag, kramar!
Maria

faster atta sa...

Det är spännande att läsa hur ni andra tänker kring detta med anonymitet.

Själv är jag inte anonym, det finns mycket på bloggen som visar vem jag är, men jag gör som ni andra och bloggar inte om något som jag inte står för!

Däremot så är det många i min familj och av mina vänner som vet var de kan hitta mej och som även med jämna mellanrum lämnar små kommentarer. jag hoppas att du kommer att fortsätta vara tillgänglig för oss!
kram

essko sa...

men vad är det här för en trevlig blogg som jag missat! Attans att jag måste till jobbet, får återkomma och läsa mer senare!!

http://heminnerlig.blogspot.com

Handplockat sa...

många tankvärda ord

kanske jag åxå "borde vara orolig" - tänker jag

något som du vill dela med oss?
som även vi andra borde se upp med = vad man kan råka ut för....

ha det bäst

Ljuva ro sa...

Stanna kvar! det är sant det du skriver, jag måste nog se över en del på min sida... kram

Anonym sa...

alla mina vänner och familjen vet att jag bloggar :) Jag trivs med det och håller bloggandet på en nivå som känns behaglig för mig - lite personlig men inte för personlig. :)