Under flera veckors tid har jag sökt efter en sömmerska.
I vårt vardagsrum har vi en tresitssoffa, två fåtöljer och en fotpall. Snygg modell. Fräscha. Inte slitna. Bekväma. Men - ganska - rutiga.... I rosa och turkos.... Ni förstår min frustration. Ni förstår att jag behöver en sömmerska.
Jag har valt bort att klä om möblerna. Men ett överdrag tänkte jag låta sy. Och äntligen har jag hittat min sömmerska. Hon kom hem till oss. Mätte soffan. Ritade upp ett pappersmönster i många delar. Räknade. Hoppet om att slippa se rutorna tändes. Hon berättade vad arbetet skulle kosta. Jag svalde en gång extra men kände att det ändå var acceptabelt med tanke på hur stort arbetet skulle bli. - Du behöver köpa arton meter tyg, sa hon.
I lördags åkte jag för att söka rätt på den inrednings- och tygaffär som jag blivit rekommenderad. Arton meter tyg fanns på inköpslistan. Jag kom fram strax före halvelvatiden och kunde konstatera att affären inte öppnade förrän elva. Jag tittade in genom fönstret. Åh, det såg lovande ut.
Jag fördrev tiden fram till öppningsdag i en klädbutik i närheten. En dryg halvtimme senare hade jag köpt en kjol, en kavaj, en klänning och ett halsband.
Dags att återvända till tygerna. Efter tre minuter i butiken insåg jag vad arton meter tyg skulle kosta.
På vägen hem stannade jag på Mio möbler. De kunde erbjuda mig två nya soffor till ungefär samma pris som sömnadsarbete och tyg. Lyckas jag sälja de gamla möblerna på Blocket går jag plus.

"min" soffa från Mio
Hittade du något tyg? frågade maken när jag kom hem. Nej, sa jag och gömde mina klädpåsar bakom ryggen. Men du och jag skulle behöva åka en sväng till Mio möbler.
Tänk, ibland blir det inte alls som man planerat.