Rudolf med röda mulen

Jag är förkyld... Snorig. Däbbt i däsan. Svullen i halsen... Genomförkyld... Mina arbetskamrater kallar mig Rudolf. Jag ler matt och knaprar några Ipren till för att orka stå på benen.

Jag trängs med tusentals andra människor som också bara skall ordna det där sista före julen. Det går inte att köpa ens ett frimärke utan köa en kvart. Alldeles särskilt mycket går det inte att köpa ett frimärke utan att köa. Jag känner hur jag blir rödflammig i ansiktet. Börjar svettas. Det piper konstigt i öronen. Skjortan klibbar på ryggen. Varför tittar alla så konstigt? Varför har alla andra människor barnvagnar att luta sig mot?

Jag drömmer om att jag sitter sval och fräsch i min vita soffa och smuttar ur en vacker mugg fylld med glögg. Granen är klädd och under den ligger de vackert inslagna paketen klara. Jag tar en pepparkaka och avslutar ännu ett intelligent och roligt julklappsrim. Barnen tindrar med ögonen och stökar absolut inte till något i den perfekta ordningen.

När jag vaknar är lakanen skrynkliga. Kan någon ge mig två Ipren fort så jag kan fortsätta jakten på den perfekta, lugna, harmoniska och stressfria julen?