Personlig men inte privat

Det har varit min målsättning att hålla mig till att vara personlig men inte privat. För en gångs skull kände jag dock ett behov av att gå över den gränsen. Jag ville förklara min osynlighet. Jag ville framföra min känsla i svart på vitt. Och inte minst - jag ville få lite sympati.

I en månads tid har jag funderat över hur jag ska göra med bloggen. Ska jag bara försvinna i en tunn blå rök? Ska jag säga tack och adjö och stänga? Ska jag fortsätta som om ingenting hänt? Eller ska jag låta bloggen förändras i takt med att livet förändras?

Jag startade bloggen för att jag tycker att det är roligt att skriva och fotografera och för att det för mig ger en extra dimension att se mina texter och bilder "publicerade". Det är underbart att få feed-back på det jag skriver. Och - det var inte något jag räknade med men - genom bloggen har jag fått vänner som verkligen är och agerar som vänner fastän jag inte träffat dem. Det är fantastiskt.

Jag har bestämt mig för att jag inte vill avstå från något som jag tycker om. Därför väljer jag det sista av alternativen ovan.

Tack storasyster och lillasyster för att ni finns! Ni är världens bästa!... Pärlplatta av storasyster. Mer av hennes konstverk hittar ni här.