I början av juni i år försvann vår motorbåt. Borta. Puts väck. Stulen.
För några dagar sedan var jag, maken och nio av våra vänner ute på en tur med en underbar gammal motoryacht. Berättelsen om hur det skeppet sänktes, bärgades och renoverades - det är en fantastisk historia som ni kan läsa mer om
här.
Det var en vacker sensommarkväll, vi var på väg från Saltsjön in i Mälaren. Vi satt på akterdäck, drack champagne och småpratade. Senare skulle vi gå ner i salongen och äta en suverän middag (västerbottenpaj med löjrom, hängmörad biff med kantareller och vaniljpannacotta med färska bär). Vi passerade ett av alla de nybyggda och nyrustade områden som finns längs Stockholms stränder. Nedanför husen löpte en kaj och på ett ställe fanns en öppning i kajen med en hamnbassäng innanför. Vi gled sakta förbi och ett par sekunder fanns hamnbassängen i mitt synfält. Jag bokstavligen kände hur det snurrade som en tombola i Tingeltangel-hjärnan när den försökte bearbeta synintrycket. Så hör jag mig själv skrika. - Shit! Där inne ligger vår båt!
Alla ombord engagerade sig omedelbart och Kaptenen lade i backen. Maken hoppade upp på kajen för att utföra en okulärbesiktning. Han kom tillbaka på darriga ben. Det var vår båt! Buskörd och sliten men dock vår båt.
Dagen därpå ryckte sjöpolisen ut och kunde konstatera att skrovnumret överensstämde med vårt. Nu är båten beslagtagen, omhändertagen av försäkringsbolaget och förd till varv för besiktning.
Var inte det också en fantastisk historia?! Och våra vänner tyckte det allra roligaste var att jag skrek "shit".

Igår kväll var jag ute och tog några bilder av vårt hus.
