Uppdrag Barn



Vattenfall stödjer Childhood Foundation och skänker 20:- för varje blogg som länkar till Uppdrag Barn.se. Det är ett bra initiativ tycker jag och vill naturligtvis gärna se till att det blir 20:- till.

Blomflugor


Mitt kök är invaderat. Av små, små äckliga flugor. Blomflugor - fast inte verkar de bo i blommorna. Nej, de sitter utspridda över väggar, kakel och köksluckor och hånler åt mig.... Krukväxterna har antingen åkt ut eller fått torka bort. Diskstället, fruktfatet, kryddväxterna - allt det där som gjorde att det såg ut som om någon bor här - har åkt ut. Flugorna kvar.... Soppåsen ut. Disktrasan ut. Flugorna kvar.... Lagerblad, kryddnejlikor, svavlet på tändstickor - alla huskurer testade. Flugorna kvar....

Den enda dekoration som finns i vårt kök just nu är glasen som står på bänken innehållande en oaptitlig blandning av vatten, vinäger och några droppar diskmedel. Varje morgon har ytterligare tusen flugor drunknat i glasen. En droppe i havet men det tillfredsställer lite av min hämndlystnad.

Höstblommor

Efter att sommarblommorna tagits in fick jag lov att tänka ordet höst igen.

Optimist

Vet ni vad det här är?
Jo, det är höjden av optimism.....

Jag har tagit in mina pelargoner och ställt dem för vinterförvaring i vinkällaren. Hur tror ni oddsen är för den som vill satsa på att de överlever? Borde ge många gånger pengarna tillbaka. Och för dem som satsar på att det köps nya pelargoner nästa sommar? Just det. Inte lika höga.

En rostig bänk

Jag har börjat ta in sommaren. Jag tar en sak i taget. Jag vänjer mig gradvis vid hösten.

Min bänk har stått på altanen under sommaren. Den är bra att lägga kuddar och filtar på. Eller att sitta på en stund.

Det ligger inga kuddar ute längre hos oss. Det är fuktigt och kallt. Bänken har fått komma in. Den får stå i hallen ett tag. Jag vänjer mig gradvis vid hösten.

Skördetid

Jag älskar hösten!.... Bara inte riktigt än.

Jag vill gå med bara ben och tunna skor. Snälla, lite mera sommar. Barbent några veckor till.... Sedan är jag redo. Redo för att älska hösten.

I vår trädgård är det plommontid. Och tid för plommonpaj.

Två fantastiska historier

I början av juni i år försvann vår motorbåt. Borta. Puts väck. Stulen.

För några dagar sedan var jag, maken och nio av våra vänner ute på en tur med en underbar gammal motoryacht. Berättelsen om hur det skeppet sänktes, bärgades och renoverades - det är en fantastisk historia som ni kan läsa mer om här.

Det var en vacker sensommarkväll, vi var på väg från Saltsjön in i Mälaren. Vi satt på akterdäck, drack champagne och småpratade. Senare skulle vi gå ner i salongen och äta en suverän middag (västerbottenpaj med löjrom, hängmörad biff med kantareller och vaniljpannacotta med färska bär). Vi passerade ett av alla de nybyggda och nyrustade områden som finns längs Stockholms stränder. Nedanför husen löpte en kaj och på ett ställe fanns en öppning i kajen med en hamnbassäng innanför. Vi gled sakta förbi och ett par sekunder fanns hamnbassängen i mitt synfält. Jag bokstavligen kände hur det snurrade som en tombola i Tingeltangel-hjärnan när den försökte bearbeta synintrycket. Så hör jag mig själv skrika. - Shit! Där inne ligger vår båt!

Alla ombord engagerade sig omedelbart och Kaptenen lade i backen. Maken hoppade upp på kajen för att utföra en okulärbesiktning. Han kom tillbaka på darriga ben. Det var vår båt! Buskörd och sliten men dock vår båt.

Dagen därpå ryckte sjöpolisen ut och kunde konstatera att skrovnumret överensstämde med vårt. Nu är båten beslagtagen, omhändertagen av försäkringsbolaget och förd till varv för besiktning.

Var inte det också en fantastisk historia?! Och våra vänner tyckte det allra roligaste var att jag skrek "shit".
Igår kväll var jag ute och tog några bilder av vårt hus.