Bloggvän

Igår morse drack jag kaffe tillsammans med en underbar fågel. Jag är fascinerad över att vi har lärt känna varandra genom att läsa varandras bloggar. Det är fantastiskt att det skrivna ordet kan skapa en sådan klar bild av en person. Och skapa känslor.

Jag har träffat en annan duktig bloggare IRL (som storasyster tycker jag ska skriva). Vi träffades i ett sammanhang som inte alls hade med denna blogg att göra. Det kändes onekligen lite märkligt att sträcka fram handen och säga "Hej. Jag heter Jenny..... Ööööh, det är jag som är Tingeltangel som brukar kommentera Din blogg ibland". Men det gick bra det med.

Förlåt

Jag såg att mäklarfirman som jag nämnde här varit inne och tittat på min blogg. Jag gissar att de har en bevakningstjänst som håller koll på alla publiceringar av deras namn på internet. För inte läser de väl min blogg varje dag?

I alla fall så vill jag göra en pudel.

* Förlåt att jag tjuvkikade på utsikten under förespeglande av att jag var spekulant på lägenheten.
* Förlåt att jag lånade er bild utan att fråga om lov.

Ni får trösta er med att jag nu har så dåligt samvete att den dagen jag ska sälja min bostad kommer jag att känna mig tvungen att anlita er. Kanske i alla fall.

Tankar

Jag tycker verkligen inte om att bli äldre. Det spelar ingen roll att andra försöker komma med käcka kommentarer om att "man är inte äldre än man känner sig" eller "att åldras är OK om man betänker alternativet". Jag tycker inte om att bli äldre. Jag vill inte åldras.

Den här hösten är och har varit full av påminnelser om åldrandet. Jag tror det är det som gjort mig melankolisk.

För några veckor sedan begravdes en av mina studiekamrater. Jag har varit lyckligt förskonad och det var första gången jag var på en jämnårigs begravning. Det kändes så annorlunda jämfört med när en betydligt äldre människa går bort. Det var en fantastiskt solig och vacker höstdag. Kyrkan var full av människor. Många av oss har känt varandra länge och har gjort så mycket roligt tillsammans. Det kändes overkligt att tänka på varför vi var där.  Jag måste erkänna att när jag satt i kyrkan grät jag inte bara över vår vän som är borta för alltid, inte bara över hans tre barn som såg så unga och sårbara ut där framme vid kistan utan också över vår ungdom som sedan länge är över.

Det som varit kommer aldrig tillbaka..... Hur förvaltar vi den tid vi har? Vad är meningen med livet? Borde jag ha gjort saker annorlunda? Hade jag kunnat förhindra eller förändra? För vilka personer betyder jag så mycket att de kommer på min begravning? Vad är rätt att göra? Hur gör jag det?

Nystädat

Vi har en städerska som kommer varannan vecka. Typ Rut. Och även fast vi försöker städa däremellan kan jag erkänna att det är ganska dammigt den dagen städerskan ska komma. Det kan till och med hända att en och annan smula borstas ner på golvet dagarna innan. Och inte torkar vi av spisen då heller. Städerskan kommer ju ändå snart.... I morse fick jag mitt straff för detta ytterst omoraliska beteende när städerskan smsade att hon var sjuk.

Det var bara att kavla upp ärmarna. Nu är det dammfritt och luktar Ajax i hela huset. Nu kan jag dricka te med gott samvete.

Room with a view

Mittemot vårt hem ligger cocktailpinnen. Cocktailpinnen är ett sjutton våningar högt hus. Dit flyttar de unga pensionärerna i grannskapet när de sålt sina villor dyrt till ungdomar i finansbranschen som kommer att blåsa ut allt och börja om från början. Men det förstår inte de unga pensionärerna. För de tycker att villan är jättefin som den är. Vad de unga pensionärerna ägnar dagarna åt sedan de flyttat in i cocktailpinnen - det får ni räkna ut själva.

Vi bor som sagt mittemot cocktailpinnen. Och eftersom den är sjutton våningar hög känns det ganska mycket som vi bor under cocktailpinnen. Vi har alltid undrat hur mycket de egentligen ser av vad vi gör här hos oss. I söndags var det visning av en lägenhet på fjortonde våningen. Så nu vet vi att vi inte bör sola top-less på altanen. Av ytterligare ett skäl.

Det känns oartigt att säga på en lägenhetsvisning att man bara är där för att titta på utsikten. Så jag lämnade snällt namn och telefonnummer och låtsades vara intresserad. I eftermiddags när jag var sen till ett möte ringde naturligtvis mäklaren och frågade vad jag tyckte. Eftersom jag var stressad och bara ville avsluta samtalet la jag ett bud på fem miljoner för att få tyst på henne.

Bild av den aktuella utsikten. Bilden lånad av Skandiamäklarna.

Nej, det gjorde jag inte. Men jag hamnade i mäklarens spekulantregister så rätt vad det är har jag kanske råkat köpa mig ett rum med utsikt. 

Livsstilsblogg

Jag upptäckte att en av mina bloggvänner kategoriserat min blogg som "Livsstilsblogg" i sin länklista. Livsstilsblogg. Det låter fint. Jag har aldrig tänkt på min blogg i den bemärkelsen. Livsstilsblogg. Är inte det bara unga, söta småbarnsmammor i ständigt nya Odd Molly-blusar? Eller drygt tonåringar med dagens out-fit? Eller kreativa loppisbesökare med helvita hem?

Nej, det klart att det inte är. Det finns ju nästan lika många livsstilar som det finns människor. De senaste dagarna har jag funderat mycket över vad som är min livsstil. Jag är inte riktigt färdigfunderad ännu men jag tror att det måste finnas många som är ungefär som jag... Som inte är sådär unga längre. Som köper Odd Molly ibland och svarta kavajer ibland. Som jobbar för mycket och sover för lite. Som inte vill synas på bild. Som har ett hem som innehåller en massa olika saker. Som vill göra allt för sina tonårsbarn. Men som ibland inte förstår sig på dem. Som är rädda för att bli gamla. Som ibland är oövervinnliga. Och som ibland inte vinner alls.

Så nu tänkte jag skriva om allt det där. I min Livsstilsblogg.

I sista minuten

Två inlägg i september. Och hittills inget alls denna månad. Sista dagen i oktober.......

Jag har funderat och funderat. Och jag har kommit fram till att jag tycker alldeles för mycket om den här bloggen för att låta den somna in.