Hästkastanjer

I Humlegården, längs med Engelbrektsgatan, växer kastanjeträd. På hösten är gräset fullt av nerfallna kastanjer.

Kastanjer får mig att tänka på min morfar. Han hade gärna en kastanj i fickan. Jag minns att han plockade upp en och gav till mig. -Känn hur slät och fin den är, sa han. Det är avstressande att ha en kastanj i fickan att känna på.

Jag går genom Humlegården. Varje morgon. Förstulet ser jag mig omkring. Sedan böjer jag mig ner och plockar upp så många jag kan. Jag fyller fickorna med kastanjer. Varje morgon.

Några dagar senare är kastanjerna borta. Det finns fler som samlar. Jag undrar vad kastanjerna får dem att tänka på.

3 kommentarer:

Jess sa...

Det får mig att tänka på när jag var barn och var i skogen!
Härligt med fina minnen!

Vilda tankar! sa...

Kastanjer skall bara finnas. När ett stort fint kastanjeträd plötsligt var nersågat borta vid vår damm för några år sen blev jag känslomässigt så berörd så jag började gråta. - hur kan man göra något så bedrövligt?

Kastanjer är barndom och lenhet och drömmen hade varit ett alldeles eget kastanjeträd på sin tomt. Det och ett Magnoliaträd, sen hade min trädgård varit klar!
Kram

meandmyfourgirls sa...

Det är alltid härligt med minnen, speciellt när man kan förknippa det med något.
Att något så enkelt som en kastanj kan ligga så nära om hjärtat är härligt...

För mig har kastanjerna en annan innebörd då jag har 2 stora träd på min tomt och det innebär när hösten gör sig påmind så är det bara grabba tag i skyffeln och börja ösa i alla dessa vackra ting i skottkärran...
Det postivia ur denna synvinkel är väl att man får sig en riktigt genomkörare ;) både i kropp å själv

kram fina du