Shopping

Handen på hjärtat. Har du någon gång köpt något bara för att få visa upp det?

För en tid sedan köpte lillasyster och jag något som vi länge önskat oss. När vi packat upp paketetet och invigt innehållet sa lillasyster -Jag slår vad om att du snart kommer att fotografera den och lägga ut på bloggen... Och det har hon ju alldeles rätt i. Jag kommer dock att hålla mig några dagar till. Jag kan inte låta henne få rätt meddetsamma.

Jag vill tro att jag inte köper saker bara för att få visa upp dem utan att jag köper det jag verkligen behöver. Så det så.... Men visst finns tanken där ibland. När jag köpt något nytt. Att det här måste jag fotografera och skriva om. Att det är roligt om någon uppmärksammar och kommenterar.

Och nog är det så för flera. Oavsett om man bloggar eller inte. En del av nöjet med shopping är att få visa upp sina saker. Sedan spelar det ingen roll om det är inredningsprylar, bilar eller dagens out-fit.
Bilden har inget med texten att göra. Det som syns här har funnits hos mig länge.

Grönsakssoppa

Det räcker inte bara med träning. Man måste äta nyttiga saker också. Tänkte jag. Och bestämde mig för att laga en grönsakssoppa.

Jag fräste purjolök, aubergine, paprika och tomater. Spädde med buljong. Kryddade med färsk basilika. Finhackade mera paprika för att strö över. Tog fram lite creme fraiche att toppa med. Återstod bara att mixa ihop soppan. Säkrast att bara hälla i halva mängden åt gången i mixern. Annars kan det skvätta över tänkte jag snusförnuftigt.... Ha, ha! Inte hjälpte det inte. Jag hann knappt starta mixern förrän het soppa skvätte över halva köket. Och den instinktiva reaktionen då het soppa anfaller den hand som håller i locket på mixern - det är ju tyvärr inte att trycka ner locket hårdare utan snarare att dra åt sig handen.... Det såg ut som om någon fått ett svårt anfall av den där vinter....sjukan i vårt kök. Och det mest orättvisa av allt det är att om jag bara värmt en konservburk med soppa så hade inget hänt. Där hade man för att man försökte.

Tur

Min bror åkte kortVasan i år. Himla tufft gjort tycker jag. Nästa år tänkte han utöka till halvVasan. Det låter ju som om det skulle vara jättekul. Efteråt.

Jag var precis hemkommen från Vemdalen. Kände mig spänstig. Som en riktig skidåkare. Snövan. Jag tänkte inte en sekund på att de flesta vintrar i Stockholmstrakten inte ger möjlighet till skidträning. Plötsligt hörde jag mig själv säga till min mamma - Jag vill också åka halvVasan nästa år. Sedan sa jag det till mina barn. Och till min bror. Som var vänlig nog att säga att det skulle bli kul med sällskap. Och nu. Nu har jag skrivit det på bloggen. Så nu måste jag faktiskt åka halvVasan 2010. Jag är redan nervös.

Lillasyster och jag var på Friskis och Svettis idag. För ska man åka halvVasan måste man ju vara vältränad.... Jag kom till en insikt under passet. Det finns en muskel i min kropp som saknas. Jag kan vara någon form av medicinsk sensation. Hur mycket jag än tränar lyckas jag nämligen aldrig göra sit-ups. Axlarna kommer upp men sedan är det stopp. Det går inte längre. Det måste vara någon muskel som saknas. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Jag undrar om det är helt tomt där den skulle ha suttit eller om det finns något annat (vill inte tänka på vad) där istället.

Sportlov

Vi har varit på sportlov... I Vemdalen... Det må vara så att Åre har fler liftar, längre backar, brantare pister och häftigare nöjesliv. Men expertpanelen (läs storasyster och lillasyster) har slagit fast att chokladbollarna på Hovdestugan är de bästa (läs största) i fjällvärlden. Och då är det minsann bara att förlägga sportlovet till Vemdalsskalets topp. Och jag klagar inte. Massor av snö, nypistade backar, välpreparerade längdspår och till och med några dagar med strålande sol. Vad kan man mer begära?

En liten bagerska

Lillasyster tycker om att baka och hon är jätteduktig. Därför var det ju en himla bra idé av mig att ge henne Leilas kakbok. Det gav strålande resultat direkt. En burk full med suveränt goda kolakakor. Fast jag förstår inte riktigt vart alla kakor tagit vägen. Det är ett mysterium. De verkar försvinna av sig själva.

Helt utan sponsorer

Min bloggvän Poppins skrev för några dagar sedan ett inlägg om reklam och produktplacering på bloggar som fått mig att fundera en del.

Jag har varit i närheten av denna fråga tidigare (här). Jag har reagerat över att vissa bloggare skriver om varor och tjänster på ett sådant sätt att man inte kan låta bli att undra över om de är sponsrade även fast de inte ens antyder att så är fallet. Det känns som om det urholkar trovärdigheten. Dessutom tilltalar det mig mer att läsa något som känns personligt och äkta än något som liknar en reklambroschyr. Själv har jag inga sponsorer så jag är kanske bara avundsjuk. Men jag vill i alla fall markera att när jag skriver att jag älskar en sak så älskar jag den så mycket att jag använder mina egna (eller makens) pengar för att köpa den.

Ett sidospår i denna fråga är att jag ibland retar mig på mig själv att jag är så "mainstream" när jag skriver om mina favoritsaker. Det känns ju inte precis som om man sticker ut hakan speciellt långt när man visar att man gillar Lexington, Ceannis, Designers Guild eller Mateus porslin. Nåja, å andra sidan får jag väl sträcka på mig för att jag ändå erkänt att i vårt hem finns även Kiss & Bajs.
Här tänkte jag skriva att detta är en garanterat reklamfri bild. Men så är det ju inte. Den uppmärksamme kan upptäcka namnet på ett stort svenskt försäkringsbolag. Som jag råkar ha flera av mina försäkringar i. Men som inte alls sponsrat denna blogg på något sätt.

Till väderadministratören

Hallå där! Du som administrerar vädret! Ja, just du. Jag talar till dig.... Jag undrar. Hur tänker du egentligen? Jag menar när du planerar vädret. Improviserar du varje morgon eller har du någon mer långsiktig plan att gå efter? Har du en almanacka att tillgå? Är det årets upplaga? Jag bara undrar.... Lördag - fuktig, tjock dimma hela dagen. Söndag - snålblåst och snösmältning. Måndag morgon - när varenda kotte är på väg till arbetet eller skolan - kallt och strålande sol.... Hallå där! Skärpning om jag får be.

Lillasyster och jag lyckades åka pulka genom dimman på lördagen. Söndagens plusgrader omöjliggjorde vidare glidövningar i backen så vi bestämde oss för att bjuda några goda vänner på lunch istället.
Någon som tycker alla våra vänner ser likadana ut? Inte alls. De är ju verkligen individer.