Kom rosor och ....

Jag tog några bilder i trädgården igår. Dem tröstar jag mig med idag när det ösregnar i Stockholm.

Det här är vår röda klängros, Flammentanz. Jag tycker om överflödet av blommor som alla kommer samtidigt. Sådant imponerar på mig. Sedan blir det mest bara skräp kvar.

Den vita rosen heter Schneewitchen. Jag tycker den har så vackra knoppar.... I alla fall i verkligheten.
Allotria är egentligen lite för orange för min smak - och så doftar den inte heller. Det måste ha varit utförsäljning på plantskolan den dagen den kom hem till oss. Den får gömma sig bakom lavendeln som doftar så underbart så det räcker för två.

När jag kommer hem ligger troligen pionerna slagna till marken. Tur då att jag har en bild... Men oj då, var kom allt ogräset ifrån?

Jag har sett att många visar bilder på pioner inomhus i vas. I våra pioner bor det alltid myror så de (pioner och myror) får stanna ute i trädgården.

Här är en annan doftfavorit, smultronschersmin (jag googlade och kom fram till att detta var en bra stavning). Också en kortvarig lycka - det har redan börjat snöa under buskarna. Men den är ljuvlig när den blommar. I bakgrunden syns en installation signerad av döttrarna. Det är en pappkartong som placerats under buskarna med uttryckliga order om att den inte får flyttas. Christo skulle vara avundsjuk om han visste.

Inte på min gata

Området där jag bor innehåller vad man skulle kunna kalla blandad villabebyggelse. Några små sommarstugor från 30-talet finns kvar sida vid sida med putsade 50-talshus, Euro-hus i mexitegel och arkitektritade hus som tillkommit de senaste åren. Gamla äppelträdgårdar har styckats av och lämnat plats för nyare bebyggelse. Nu finns knappt några obebyggda tomter kvar. Ett par hundra meter från oss tar gatan slut och där övergår den i en gång- och cykelväg som leder ner till strandpromenaden.

Längst ner på gatan ligger en stor och vildvuxen tomt. Den har aldrig styckats och mitt på tomten ligger ett trähus som jag gissar byggdes på 20-talet. För några månader sedan var den fastigheten till salu. På prislappen stod sju nollor i rad. Vi skrattade och tyckte mäklaren var knasig som trodde att det skulle gå att få så mycket. Efter budgivningen skrattade nog säljaren ännu mer. Och vi kunde inte förstå hur någon kunde betala så mycket för ett hus med omfattande renoveringsbehov. Även om man skulle kunna dela tomten i tre skulle det vara för mycket. Det är ju inte ens en sjötomt sa vi. Är de tokiga?

Nu börjar vi förstå.

För några dagar sedan kom en granne till oss och berättade att ett byggföretag har köpt tomten. De planerar att riva det gamla trähuset och bygga en flerfamiljsfastighet i tre våningar med sex bostadsrättslägenheter istället... På vår lilla gata... Där i hörnan på väg ner till strandpromenaden där alla barn på gatorna runtomkring tar sina första vinglande tramp på cykel, där alla vi som bor i närheten joggar, där grannarna rastar sina hundar - där skall infarten till husets parkeringsplatser ligga.

Jag gick upp på övervåningen och tittade bort mot tomten. Nu när det är lummigt ute såg jag inte huset utan bara lövträd. Jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut utan träden. Hur skulle det se ut att ha ett stort stenhus där? Med soprum, gångar och parkeringsplatser... Skulle vi kanske möjligen kunna skymta vattnet om de hugger ner träden?

Jag skäms. Jag skäms för att jag är trångsynt och inte vill ha ett stort stenhus på min gata. Jag skäms för att jag undrar om jag skulle få bättre eller sämre utsikt. Jag skäms för att jag tänker att jag inte vill ha en massa trafik på min gata. Jag skäms för att jag inte unnar andra att få flytta in i de nya fina lägenheterna.

Det måste få byggas bostäder. Det är brist på bostäder häromkring. Bostadsbyggande skapar omsättning på bostäder och i slutänden frigörs förhoppningsvis små billiga lägenheter så att ungdomar kan hitta en första bostad. När jag blir gammal och inte orkar bo i ett eget hus då kommer jag att vilja att det skall finnas en lägenhet för mig att flytta till. Så det klart att det måste få byggas lägenheter. Det är bra med nya bostäder. Men - måste de verkligen ligga på min gata?

Efter midsommar

Tiden går så fort, så fort och vi har redan passerat midsommar. Jag hann inte riktigt med där.

Här hos mig gungar det lite fortfarande. Och det beror inte på snapsen som slank ner till sillen utan enbart på att jag tillbringat ett antal timmar på sjön. Vi lastade traditionsenligt familjen och de närmaste vännerna i båten för att ge oss av ut i skärgården. Där har vi underbara vänner som vänligt och tappert bjuder in oss varje midsommar för att besöka deras underbara sommarhus på en ö i Stockholms norra skärgård.... Tack snälla, rara ni för att vi får fira midsommar med er. Till och med vackert väder på midsommarafton hade ni lyckats ordna.

Mina fötter är fulla med sönderkliade myggbett. Allt är med andra ord precis som det skall vara.

De här bilderna kommer inte från vårt midsommarfirande. Jag hade glömt kameran. De fina sakerna finns istället hos inredningsbutiken Escape. Ni har väl inte glömt tävlingen.

Ett skönt möte mellan fyrkantigt och runt!

För några veckor sedan beklagade jag mig över att vår uppfart såg så förfärlig ut efter allt borrande och grävande som ägt rum där. Vi motade iväg de irländska asfaltläggarna som erbjöd sina tjänster och tog istället in offerter på stenläggning. Nu har vi haft två unga, brunbrända, muskulösa, svettiga män här som skyfflat sand och burit sten. Oj, oj vad de har slitit i värmen. Och snyggt var det. Jag menar blev det. Särskilt nöjda är vi med den fina sjöstenen som ligger närmast husgrunden.

Ni kan tänka er att jag blev ganska full i skratt då jag såg på Ernst i Sommartorpet i kväll. Han gjorde ju en likadan uppfart som vår - fast inomhus! Ett skönt möte mellan fyrkantigt och runt. Jo, jo. Nu har våra stenar blivit poesi.... Men snälla Ernst! Du måste skriva till mig och berätta hur man skall göra när man dammsuger i det där rummet.

Sommarlov

Nu har både storasyster och lillasyster sommarlov. Jag önskar att jag också fick ledigt tio veckor från och med nu. Då skulle döttrarna och jag kunna göra spännande och stimulerande utflykter varje dag; bada i havet, andas frisk luft, äta jordgubbar, bli brunbrända och sova gott varje kväll. Men tyvärr är jag inte ledig än. Istället sitter jag på ett luftkonditionerat kontor där markiserna går ner med automatik och ser inte en skymt av den vackra svenska sommaren utanför. Och det är ett pysslande och pusslande för att se till att systrarna sisters har något trevligt och (lagom) spännande att sysselsätta sig med. Som förälder vill man ju inte att barnen skall sova hela förmiddagen, spela dataspel hela eftermiddagen och se på film hela natten. Just den här dagen började lite svalare och med regnet hängande i luften hos oss...... Så jag gav efter de fina principerna meddetsamma.

Systrarna och tre av storasysters kompisar har tillbringat dagen hemma hos oss. Ni hör att det är upplagt för konflikter. Rena Norénpjäsen. En gång i timmen ringer lillasyster. -Mamma! Storasyster säger att dom ska se på film precis när jag tänkte se på film. -Mamma! Storasyster tvingar mej att cykla till affären och köpa mjöl åt dom för dom vill baka. -Mamma! Kan jag få ladda ner ett dataspel som kostar 295 kronor för 30 dagar? (Är du inte klok unge?!) Mamma! Dom stänger dörren och säger att jag inte får komma in. -Mamma! Men en ringsignal då? Den kostar baaaara 30 kronor.

Nästa vecka skall systrarna sisters på läger. Då blir livet lite lugnare. Och betydligt tommare.
För några dagar sedan var jag på restaurang Josefina med mina arbetskamrater. Jag tycker bara den vackra toaletten gör att det är värt att göra ett besök - om inte på platsen så på hemsidan. (Nej, det är ingen tävling och det ger mig inga poäng om ni följer länken. Men titta gärna ändå.) Och maten var god också. (Bilderna är lånade från Josefina.)

Blogg om blogg

I söndagens Svenska Dagbladet läste jag en artikel om bloggar. Enligt den artikel startas det 120.000 nya bloggar varje dag. En ganska svindlande summa. En del bloggar läggs säkert ner ganska snabbt - men ändå.

Enligt artikeln är den svenska medelbloggaren en kvinna på 26 år med gymnasie- eller universitetsutbildning. Hon bloggar för att hon gillar att skriva och uppdaterar sin blogg dagligen. Hon läser också sex-tio bloggar varje dag och använder upp till tio timmar i veckan till att läsa bloggar. Vad gjorde vi av våra liv innan bloggarna fanns? undrar jag.

Artikeln tar också upp att det för att en blogg skall vara läsvärd under en längre tid krävs att man skapar någon slags relation till sina läsare. "Det behövs en personlig touche och det är viktigt att hålla uppe motivationen."

Hans Cullin, som driver pr- och mediabloggen Media Culpa, liknar i artikeln bloggandet i små nätverk vid samtal under en middagsbjudning. Han säger att det är inte alltid man säger de mest skarpsinta saker, men det kan vara intressant ändå. Ibland, fortsätter han, kanske man hittar ett samtalsämne som engagerar alla vid bordet.

Jag känner igen mig i mycket av det som står i artikeln. Då jag började blogga hade jag egentligen inte alls någon uttalad tanke om varför jag gjorde det. Jag hade läst andras bloggar, beundrat de fina bilderna, och tänkte att det skulle vara roligt att prova. I början var det bara jag som surfade in på bloggen och läste mina inlägg och tittade på mina bilder och det räckte för mig. Så blev man lite nyfiken på om någon annan också kunde vara intresserad. Det kändes som om det fanns ett behov av en dialog. Jag vågade mig på att kommentera på andras bloggar och fick så småningom kommentarer till det jag skrev. Det är alltid lika spännande och roligt att öppna bloggen och se att det kommit någon ny kommentar. Jag har blivit särskilt glad då någon kommenterat att de känner igen sig i det jag skriver.

Alla vill vi väl ha bekräftelse och bloggandet är ett sätt att få det. Samtidigt väljer vi vilken bild vi vill ge av oss själva.

Efter ett tag smyger sig lite prestationsångest på en. Ni minns vad som stod i artikeln - man behöver skapa en relation till sina läsare. Nu gäller det att komma på det där lite lättsamt roliga ämnet som alla kan känna igen sig i och småle åt samtidigt som de beundrar den fina och skarpa bilden som jag just tagit.

Och klarar man inte det - då får man nöja sig med att citera ur en tidningsartikel.

I anslutning till artikeln listades ett antal bloggar inom olika ämnesområden. Inrednings- eller trädgårdsbloggar nämndes inte alls. Och det var synd tycker jag.

P.S. Om ni undrar vem det är som höjer medelåldern på den typiska bloggaren så måste jag erkänna att det faktiskt eventuellt kan vara jag.

Fler lyktor

Häromdagen visade jag några vackra stormlyktor från inredningsbutiken Escape. De här lyktorna däremot finns hemma hos mig.

Är det någon som är duktig på att skapa snyggare och mindre genomskinliga länkar i inläggen så får ni gärna tipsa mig. Så det slipper se ut så här, www.escapehome.se och istället bara kan stå Escape.

Tillägg: Tusen tack till Signes vind. Nu förstår jag hur jag skall göra med länkarna.

Stormlyktor

Jag är vansinnigt förtjust i stormlyktor. Ser jag en fin stormlykta går det bara inte att låta bli att köpa den. Och varje gång jag köpt en lykta så måste jag köpa ett fint blockljus som passar till. Och varje gång jag hittar ett fint ljus måste jag köpa en lykta som ljuset kan stå i. Ni förstår ungefär hur det blir....

De här fina stormlyktorna är inte mina. De finns hos inredningsbutiken Escape, http://www.escapehome.se. Titta in på deras hemsida så får ni se mer av deras vackra saker. Tävling eller inte - den butiken, och deras stil, har jag alltid gillat.

Sommarkänsla

Förr ett par dagar sedan var jag på ett möte mitt i centrala Stockholm. När vi var klara och jag kom ut igen var det en så underbar sommarkänsla i luften. Massor av människor som bara fanns där. Trängsel. Bara fötter och färgglada skor. Stark sol. Varma vindar. Turister... Jag kunde bara inte åka direkt tillbaka till min arbetsplats. Jag gick längs Kungsgatan, över Stureplan, genom Sturegallerian och vidare Grev Turegatan. På vägen gick jag som en händelse in på Stockhome. Dessa burkar som jag hittade där utstrålade samma soligt, lekfulla sommarkänsla som fanns i luften. De gick ju inte att motstå.
Eftersom jag inte är så förtjust i prylar som dräller omkring överallt så har jag dem inne i mitt skafferi. Och jag blir glad varje gång jag öppnar dörren dit.
Jag önskar er alla en underbar nationaldag! För mig är dagen alldeles speciell.

Libsticka

Jag är ingen vidare grönsaksodlare. I huvudsak skyller jag det på att vi sällan är hemma i juli månad och således inte kan vattna några växande grönsaker. Hur fin sommar det än varit har det aldrig hänt att en tomat hunnit bli mogen i min trädgård. Dessutom har det bara inträffat ett år i världshistorien att jag lyckats komma ihåg att förkultivera. Och förresten - var ställer man hundra små gröna plastkrukor?
Men vissa växter de trivs hur bra som helst. På bilden ser ni min libsticka. Den föddes för sisådär fem år sedan som en liten kryddplanta från grönsaksdisken. Jag grävde ner den i trädgården för skojs skull och sedan dess kommer den troget tillbaka varje vår. Den är redan nu i början av juni högre än vad jag själv är. Synd att man inte kan livnära sig på enbart libsticka. Jag har funderat på att tipsa Skogsvårdsstyrelsen eller Energimyndigheten eller annat lämpligt organ om att de skulle kunna plantera libsticka som energiskog... På tyska kallas libsticka Maggi-kraut därför att den är huvudingrediensen i Maggis buljongtärningar. Och precis så smakar libsticka - som stark och inte speciellt god buljongtärning.

Intill libstickan i mitt lilla trädgårdsland växer oregano. Där jag planterat jordgubbsplantor växer oregano. Runt gräslöken växer oregano. När jag anlade trädgårdslandet planterade jag isop som kantväxt. Haha! Uppäten av oreganon. Omkring det lilla landet och en bra bit ut i gräsmattan växer också oregano. På andra sidan staketet i grannens gräsmatta växer definitivt oregano. Jag har hört att man ska vara försiktig med att plantera mynta för att rötterna sprider sig så. Den som varnade för myntan har inte träffat en riktigt envis oregano. "Obegränsad tillgång till oregano" sa min granne. Jag kunde bara le fånigt.
Numera gräver jag inte ner några kryddväxter i trädgården. Jag vågar inte. Men några stycken i zinkhinkar på altanen utanför köket kan väl inte vara farligt. Inte kan de väl hoppa ur hinkarna och börja föröka sig?