Inte på min gata

Området där jag bor innehåller vad man skulle kunna kalla blandad villabebyggelse. Några små sommarstugor från 30-talet finns kvar sida vid sida med putsade 50-talshus, Euro-hus i mexitegel och arkitektritade hus som tillkommit de senaste åren. Gamla äppelträdgårdar har styckats av och lämnat plats för nyare bebyggelse. Nu finns knappt några obebyggda tomter kvar. Ett par hundra meter från oss tar gatan slut och där övergår den i en gång- och cykelväg som leder ner till strandpromenaden.

Längst ner på gatan ligger en stor och vildvuxen tomt. Den har aldrig styckats och mitt på tomten ligger ett trähus som jag gissar byggdes på 20-talet. För några månader sedan var den fastigheten till salu. På prislappen stod sju nollor i rad. Vi skrattade och tyckte mäklaren var knasig som trodde att det skulle gå att få så mycket. Efter budgivningen skrattade nog säljaren ännu mer. Och vi kunde inte förstå hur någon kunde betala så mycket för ett hus med omfattande renoveringsbehov. Även om man skulle kunna dela tomten i tre skulle det vara för mycket. Det är ju inte ens en sjötomt sa vi. Är de tokiga?

Nu börjar vi förstå.

För några dagar sedan kom en granne till oss och berättade att ett byggföretag har köpt tomten. De planerar att riva det gamla trähuset och bygga en flerfamiljsfastighet i tre våningar med sex bostadsrättslägenheter istället... På vår lilla gata... Där i hörnan på väg ner till strandpromenaden där alla barn på gatorna runtomkring tar sina första vinglande tramp på cykel, där alla vi som bor i närheten joggar, där grannarna rastar sina hundar - där skall infarten till husets parkeringsplatser ligga.

Jag gick upp på övervåningen och tittade bort mot tomten. Nu när det är lummigt ute såg jag inte huset utan bara lövträd. Jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut utan träden. Hur skulle det se ut att ha ett stort stenhus där? Med soprum, gångar och parkeringsplatser... Skulle vi kanske möjligen kunna skymta vattnet om de hugger ner träden?

Jag skäms. Jag skäms för att jag är trångsynt och inte vill ha ett stort stenhus på min gata. Jag skäms för att jag undrar om jag skulle få bättre eller sämre utsikt. Jag skäms för att jag tänker att jag inte vill ha en massa trafik på min gata. Jag skäms för att jag inte unnar andra att få flytta in i de nya fina lägenheterna.

Det måste få byggas bostäder. Det är brist på bostäder häromkring. Bostadsbyggande skapar omsättning på bostäder och i slutänden frigörs förhoppningsvis små billiga lägenheter så att ungdomar kan hitta en första bostad. När jag blir gammal och inte orkar bo i ett eget hus då kommer jag att vilja att det skall finnas en lägenhet för mig att flytta till. Så det klart att det måste få byggas lägenheter. Det är bra med nya bostäder. Men - måste de verkligen ligga på min gata?

9 kommentarer:

vinklar o vrår sa...

Man måste få känna så... Hade nog tänkt precis likadant som du! Grönområden vill man bevara och det är jätteviktigt att det finns i närheten där man bor tycker jag! Sedan när allt byggande är över och klart så kommer det säkert att bli bra, men det är inte alltid man vill att saker och ting ska förändras...

Signes Vind sa...

Förstår helt o fast dina tankar kring detta byggande. Man är sig själv närmast. Vi får också nya flerfamiljshus runt omkring oss och det känns inte så roligt men samhället måste utvecklas - tyvärr säger jag oftare o oftare "det var bättre förr" usch o fy på mig ;-))

Poppins sa...

Det är svårt, jag förstår precis hur du känner. En del av en själv vill bevara det gamla och hålla kvar vid det, en annan del inser att världen förändras och att saker och ting måste utvecklas.
Vi bor i ett parhus med en liten trädgård som vetter mot stadens parkförvaltning. Området ligger ganska centralt och naturligtvis har det blivit intressant att flytta ut verksamheten och bebygga området. Så nästa höst ska 6 BoKlok-hus stå färdiga på andra sidan av vårt plank. Ett av dem precis intill. Så jag vet hur det känns. Men jag tar inte ut något i förväg utan hoppas att det ska bli bra. Att det mesta av växtligheten får vara kvar. Att vi inte får för mycket insyn. Att det blir ett bra område för alla. Vi får väl se...
Kram

Sagalisa sa...

Visst blir man ledsen,vi svenskar vill ha det som det alltid har varit
mysigt o flummigt tack!!I vår lilla håla river de gamla byggnader för skyskrapor eller stela bostadsrätter för flera miljoner!!Kram/Anna

Dubbelörn sa...

Kan mycket väl förstå din känslor... skulle känna precis likadant...

Det är väl därför vi bosatt oss på landet så ingen kan bygga ngt stenhus o förstöra våra vyer...

Kram

Brunkullan sa...

Vad trist! Man kan ju hoppas på att de som bygger gör det snyggt!

Ett par exempel på fina flerfamiljsboenden finns här i Östersund på några ställen.
Fina lite gammaldags i stilen. Tvåvångings med röd träfasad, vita knutar och ockragula dörrar och fönster.
Med soprum som ser ut som små friggebodar. Många träd som sparats runt om och små söta garagelängor som nästan ser ut som lador, om det inte vore för garageportarna.

Kolla hos stadsarkitekten, och se om inte ni boende kan komma med synpunkter på fasad, omgivning och praktiska saker som vägbulor, sänkt hastighet på vägen och många fina träd sparade på tomten!!
Kanske kan man spara en liten trampad väg ner till sjön, så ni kan fortsätta ströva i området?

Lycka till!

Susanne

Brunkullan sa...

Glömde säga att ett av dessa områden är sk BoKlok...!!

Susanne

Anonym sa...

Jag förstår dig..skulle inte heller vilja ha ny bebyggelse på vår gata..
Men bor man i ett fint område så är det ju attraktivt för andra också..jag bor på en liten ort så vi kanske klarar oss än så länge.

malla sa...

Ja det låter ju inte så kul. Men borde inte ni boende ha lite att säga till om, eller åtminstone klaga? Jag vet att det var en liknande diskussion, fortfarande är tror jag, om ett åttavåningshus i utkanten av vårt egnahemsområde.

Något borde man få bestämma om i sitt grannskap!!

malin / som snubblade in på din blogg precis. Återkommer säkert! :)